Den senaste tiden har något lossnat inom mig. Små fragment av den jag är börjar komma tillbaka. Känslan av att känna igen sig själv igen blir starkare och starkare och med det kommer tacksamheten. Reflekterar över att det verkar ta ungefär två år för mig att "bli mig själv" igen efter graviditet, förlossning och bebistid, det var exakt samma förra gången. I april var det två år sedan jag blev gravid och ett par månader sedan jag slutade amma helt. Herregud vilken befrielse det är att komma ut på andra sidan. Hur ljuvligt, mysigt, fint och underbart det än är att vara i hela preggo-bebisbubblan så är det en lättnad att få känna sig som sig själv igen. Små glimtar av ah, just, HEJ på insidan. Känslan inuti, blicken, energinivån ... det mesta börjar återställas och kalibreras tillbaka. Med allt detta kommer ett lugn och en känsla av att vara precis där jag ska vara. Trots allt som är och pågår så är känslan av trivsel stadig och den senaste tiden har den där inneboende glädjen börjat bli mer och mer högljudd. Den som kommer inifrån och gör att man spontant rör sig till musik, skrattar med hela fejset och känner ett pirr av ingen speciell anledning alls, trots trötthet, stök och ständigt utmanande dagar. Glad, men trött. Trött - men glad! Oerhört fint att få avrunda maj såhär! <3
