Nämen vet du vad! Nu kommer jag göra något sällan skådat i denna blogg. Jag kommer att skriva ett ... hehe klagobrev! Eller snarare ett "skriva av mig och låta känslorna löpa fritt-brev. Det är stundtals så enormt mycket frustration som bor i mig och att skriva är alltid förlösande. När du läser detta: Ha med dig att jag delar ca 10% av allt som händer och pågår i våra liv. Gud, det känns lite läskigt att skriva ut det jobbiga på det här sättet, som att jag inte har rätt att känna att det är påfrestande. För kontext: Vi har byggt hus i snart 2,5 år, först ett gästhus (som vi nu bor tillfälligt i) som vi byggde i princip själva samtidigt som jag var gravid, sedan föddes Evy och ett par månader efter det rev vi den gamla ombyggda sommarstugan som var på tomten och började bygga vårt drömhus. Parallellt med detta driver vi 7 företag, har 3 anställda och en konsult, 12 höns, tre barn, är själva byggherrar och projektledare för hela byggprojektet varav Tareq har i perioder också byggt på heltid, jag tar nästan all markservice + barnen, vi bor 4 personer på 40 kvm, Tareq har spelat in över 120 avsnitt av "Här är ditt kylskåp", gått igenom bebistid med allt vad det innebär, spelat in en egen TV-serie som sändes på Kanal 5 och sedan förra året så producerar vi vår egna Youtube-serie om husbygget + att det löpande har behövt hanteras flera allvarliga händelser, både privat och företagsmässigt. Nåväl. Här är en liten lista på saker jag känner är enormt frustrerande just nu:- Att leva 4 personer på 40 kvm. Det har gått fantastiska bra och vi trivs tillsammans, men mängden saker som 4 pers behöver på så liten yta och att leva utan förvaring, utan garderober och utan att kunna göra det vettigt och fint hemma är tärande. Det är högar överallt. Det är stökigt hela tiden för det inte går att hålla ordning med de förutsättningar som finns. Det finns ett hyllplan för att rymma alla glas, koppar, skålar och tallrikar. Allt trängs och svämmar över. Evys spjälsäng är provisorisk klädhängare och ingenting känns riktigt rent trots att man städar. Vårt vardagsrum är också kök, leksaksrum, Edith säng (hon har tröttnat på loftet så sover helst på soffan nu), social yta, hemmakontor, bös-högar osv. Att leva provisoriskt funkade bra första året, sedan började det tära och nu blir jag ofta på dåligt humör när jag kommer hem till kaoset. Lägg där till den lilla stjälpredan som drar fram som en virvelvind och lämnar spår av grejer överallt. Att leva i ständig stök och kaos inne såväl som ute må låta fånigt, men det är energikrävande. - Att jag på riktigt inte kan prioritera tid för riktiga träningspass just nu. Hela mitt system behöver det så oerhört mycket och jag är den första att alltid hitta tid för träning - brukar lyfta hantlar på morgonen, men de riktiga träningspassen uteblir för att det helt enkelt inte går att prioritera just nu. Bygget behöver Tareq varje vaken stund han inte är på inspelning eller jobbar med annat, därmed sköter jag allt med barnen och allt vad de behöver och ska göra, tiden Evy på förskolan är jag så maxad med jobb och ligger ändå efter så att lunchträna funkar inte just nu och när barnen somnat är det alltid något som behöver fixas och göras. Jag är som sagt den första att prioritera träning, men i slutskedet av bygget med allt annat som pågår samtidigt så går det helt enkelt inte och det gör mig lite knäpp.- Att det alltid är något som krånglar och därmed gör att tiden till slutbesked förlängs lite till ... och lite till ... Som att en snickare blir sjuk eller att en leverans visade sig ha fel mått eller att något jobb dyker upp och stjäl byggdagar för Tareq eller att timmarna jag tänkte måla äts upp av annat som behöver gå före eller att materialet inte kom fram i tid eller att leveranstiden var 14 (!) veckor (vi fick ett sådant besked innan sommaren) på en grej som var avgörande för att komma vidare med badrummen, och så vidare och så vidare. "Varför är ni inte klara med huset än?" frågar många, det här är en stor anledning. Livet händer, leveranser händer eller saker händer som man inte kan påverka och det ger alltid ringar på vattnet i nästa led. - Tröttheten. Att känna sig såhär fruktansvärt trött, urholkad och sliten är tärande och FULLT rimligt efter över 2 års byggkaos. Jag har full förståelse och massor med tacksamhet för att jag "bara" känner mig såhär sliten och inte är i en utmattning (även om jag stundtals absolut känner mig utmattad, men inte "sjuk i utmattning", viktig skillnad). Men det är såklart påfrestande att aldrig vakna utvilad, alltid vara trött, aldrig känna sig riktigt påfylld och att veta att det mesta i livet inte funkar just nu för att energin äts upp allt som pågår. Längtar intensivt till att få landa och läka, det kommer ändå behövas efter den här intensiva resan. - Den ekonomiska pressen. Både i form av att bygget levererar otäckt stora räkningar plus att jag varit hälften föräldraledig i över ett års tid och att husbygget tagit så mycket av vår tid att andra uppdrag fått stå mycket åt sidan. Allt det i kombination ger en stor ekonomisk press i alla led som är tung att bära. - Att leva på en byggarbetsplats. Höga ljud dagarna i ända, lera, skräp, byggsäckar, byggdamm, ett ständigt flöde av människor (hur trevliga och snälla de än är så blir det ändå påfrestande att aldrig få känna att ens hem är privat), ingen känsla av att vårt hem är vår borg utan vår borg är en arbetsplats och man vet aldrig vem som dyker upp när. - Att försöka underhålla och ta hand om barnen när man lever provisoriskt på en byggarbetsplats (med allt vad det innebär). - Att livet styrs av husbygget - det måste gå först för vi måste bli klara för att få ihop det ekonomiskt = allt annat måste prioriteras bort. - Att enda gången på en hel dag då det blir en liten paus är under kvällsduschen då man äntligen får vara ifred några minuter och i bästa fall bara vara utan att behöva tänka på något speciellt. - Att aldrig räcka till, att ständigt bli avbruten, att sällan kunna fokusera på en sak, att att göra-listan är för lång och att känna sig splittrad pga allt. - Eftersom vi inte har någon förvaring och inga garderober så är vår klädsituation fullständigt urspårad - det är svårt att hitta det man behöver, saker försvinner, allt ligger i olika högar, ingen ordning finnes och det blir ett projekt varje gång man behöver klä sig för något vettigt eller viktigt som jobbet, uppdrag, in till stan etc. Det må låta ytligt men tänker att kläder och hur man klär sig ändå är något basalt som påverkar en ganska mycket så tycker nog inte att det är så ytligt ändå. Plus att det går en massa onödig tid till att leta efter saker som försvinner längs vägen. - Att leva såhär. Att ha för mycket på tallriken, att göra allt på en gång - för mycket på en gång och att tillvaron består av måsten som måste göras på en nivå som är orimlig. - Sömnbristen. Vi sover för lite, både för att Evy ibland vaknar på natten men främst för att det blir för få timmar. Behovet sömn slåss mot behovet av att få bara vara så när man väl landar i soffan på kvällen så är det redan sent och man vill få en liten stund att bara sitta och sedan fastnar man i antingen måsten, jobb eller planering ... och så blir det för sent och därmed för få timmars sömn. Skulle kunna fortsätta men känner att det här får räcka. Det var absolut förlösande och allt det där, men check på klagobrevet. Är i grund och botten så otroligt tacksam för allt och vet att vi snart är i mål och därmed får bo i vårt drömhus. Vi kämpar så förbannat hårt för att få ihop alla delar och jag är så stolt över oss. Utöver det här så pågår det för flera allvarliga saker i privatlivet som var och en är tärande nog för att uppta både tid och känslor. Hur som helst, tack till dig som orkade läsa hela vägen hit! <3
