Frågan:Hej Sofia! Har du behövt hantera att nära vänner, kollegor, arbetsgivare eller dylikt inte förstått vidden av din utmattning? Hur har du hanterat det isåfall? Jag är där nu. Några få förstår men de flesta inte alls (även om de säger det). Är såklart en person som alltid ställt upp för andra, är glad, anpassar mig, energisk, positiv och prestationsinriktad.Jag har några få som förstår, dels för att de sett mig i mina sämsta tillstånd eller för att de haft samma eller liknande typ av psykisk ohälsa som inte syns. Vad fan gör man? Jag orkar inte lägga min lilla energi på dom. Vill stänga av min telefon, ta bort alla appar och bara fokusera på här och nu, min kropp och de jag känner stöd av. Svaret:Jag var sjukskriven för utmattningsdepression 2012-2013. Jag Försöker tänka tillbaka, vilket är svårt då dels har gått många år men också för att minnet från den här tiden är långt ifrån bra. Det är klart att många inte förstod innebörden, men jag upplever (såhär i efterhand) att de flesta försökte förstå, frågade eller accepterade och var stöttande. Min dåvarande sambo lärde sig hur han skulle hantera det och förstod allvaret i det ju mer min sjukdom tog över.Minns nu att jag träffade ett par oförstående personer i vården vilket är märkligt. Min kontaktperson på försäkringskassan, som var jättebra, bytte jobb och den nya var helt oförstående. Hon var kritisk och överlag negativ till sjukskrivning. Det gjorde att jag inte ens försökte få min sjukskrivning förlängd efter ett år.Den andra som var totalt oförstående var terapeuten som jag fick remiss till. Blev skickad till en KBT-terapeut. Kom dit som det vrak jag var de två första gångerna. Den tredje gången hade jag orkat sätta på mig jeans och duschat innan terapin vilket gjorde att jag såg piggare/annorlunda ut. Hon utbrast "men så härligt att se dig såhär pigg! Nu är du nästan frisk! Det finns inget mer jag kan göra för dig, vi kan höras om ett halvår".Så jag blev friskförklarad och skickades iväg, fast det var då som jag för första gången själv började förstå och acceptera att jag faktiskt var sjuk. Efter det blev jag ännu sjukare och sängliggandes. Och fick då söka privat terapi för att få rätt hjälp. Men som svar på din fråga om vad man gör, önskar att det fanns något vettigt svar. Önskar att det fanns vettig och bra hjälp, stöttning och vård för alla som drabbas av utmattning och att både bra rehab och prehab var verklighet, men istället hör man om diagnoser som försvinner och resurser som dras ner så jag vet faktiskt inte. Som alltid tror jag på kommunikation så det är det viktigaste man kan göra (i den mån man orkar) och sedan att veta att man behöver faktiskt inte redovisa till alla man känner. Ta allt i din takt och kom ihåg att du inte är skyldig någon långa förklaringar. Gör precis det du skrev, stäng av och värna om ditt space, speciellt i den här utmanande fasen av ditt liv <3 Mycket har säkert (förhoppningsvis!) hänt i vården och liknande på de många åren som gått sedan min sjukskrivning men ni som läser detta får gärna hjälpa till med input, råd och erfarenheter i kommentarsfältet <3
