När jag ser tillbaka på livet som levts hittills så är det tydligt att det alltid blivit bättre - när jag vågat. Är tacksam (och stolt) över att jag vågat mycket. Ingenting blir som tänkt, mycket blir oändligt mycket bättre och massor var (och är) ordentligt prövande och utvecklande å det grövsta. Å än är det inte slut såklart, men det känns fint att jag redan nu med 37 år levda kan säga att jag vågade - och vågar och ganska mycket dessutom! Hittills har jag ofta vågat kasta mig ut, nästan alltid med noll koll och utan minsta antydan till facit eller om det ens kommer gå, men med en trygg känsla av tillit när jag väl bestämt mig. Med tanke på hur livet ser ut nu så känns den lilla påminnelsen som balsam. När jag bär samma skitiga kläder igen och igen för att resten ligger inlåsta någonstans i byggkaoset, när allt är kaos och ekonomin ger kaninpuls för vi går över budget (igen). När det känns överväldigande att göra gigantiskt bygga hus-projekt samtidigt som bebis och företag att driva. När ingenting blir som tänkt, när det är svårt att somna för att hjärnan inte riktigt kopplar av efter en intensiv dag, när, när, när ... då påminner jag mig om att vi i vart fall vågade. En annan grej jag vågade trots att det egentligen var kass tajming var att satsa på en kontorslokal på söder trots att det var precis inför ett år som för mig innebar förlossning, bebis och husbygge. Men den är där och väntar på mig, fylld att våra kollegor och hyresgäster som jobbar därifrån varje dag! <3
