"Vårvintern 2020 kom och överraskade oss på ett sätt vi aldrig kunnat förutspå. Fantasierna om det sedvanliga uteserveringshänget i den ännu kyliga vårsolen med en filt över knäna som tar oss igenom vintern förblev just det, en fantasi. Plötsligt rycktes vår fullbokade kalender ur händerna på oss. Pandemin slog in som en enorm havsvåg som drog med oss ut i ett hav av ovisshet. Alla planer, drömmar, måsten och inbokade aktiviteter drogs mot havets botten i en rasande hastighet. Kvar stod vi, ensamma. Utan livspussel. Utan vårat görande. Utan vår prestation. De senaste månaderna har för många inneburit att livets kastats omkull eller åtminstone förändras drastiskt. Många förlorar jobben eller blir permitterade och får plötsligt oceaner av tid. Tid som nyss var något vi bara fantiserade om. Skrämmande såklart, eftersom vi fostrats i tvåtusentals ”livspusslande” där sociala tillställningar avlöser varandra samtidigt som familjen ska tas om hand och roddas som Familjen AB och lyckan ska regelbundet postas på alla olika sociala medier. Då har vi inte ens nämnt karriären och jobbet som äter sig in i hemmets privata sfär som tidigare var förknippat med ledighet och avkoppling, eller ja mest för männen då, nu lever vi ständigt med chefernas press bara ett kort mail bort. Var gärna alltid tillgänglig. Visa framfötterna. Svara på mailen vid midnatt för att bevisa att du är att räkna med, att du är du en doer som aldrig sviker. Alltid att räkna med. För bara några månader sedan var vi inne i ett ekorrhjul som pressade oss till bristningsgränsen – för en del innebar det raka vägen in i psykisk ohälsa och i värsta fall utmattning. Många upplevde att allt handlade om att slänga sig mellan arbetsuppgifter, aktiviteter, jobb, familjeliv, sociala tillstängningar, disk, tvätt, semesterplaner, träningspass, vabb, tvivel och måsten. Känslan av otillräcklighet ständigt närvarande. Aldrig vila. Hela tiden på gränsen. Lever jag, eller överlever jag bara, en fråga som kanske fler borde ställa sig oftare. Dagar avverkades – livet avverkades - allt var som vanligt tills den där enorma havsvågen, pandemin, kom och lämnade oss med oceaner av tid. Tid som tvingade oss till en paus. Jag hoppas att vi lär oss något av den här pandemin. Att tiden vi nu får hjälper oss att möta oss själva igen. Vi har det i oss och jag lovar att vi behöver det efter alla år av att bara avverka. Jag hoppas att det faktum att livet så hastigt sattes på paus hjälper oss att stanna upp på riktigt och fråga oss hur vi faktiskt vill leva framöver. Vad som är viktigt för oss. Vad är viktigt för dig? Jag hoppas att vi kommer ur det här med känslan av att ha kommit lite närmare oss själva och lite längre ifrån det där livspusslet. Låt den här tiden då livet är på paus att hjälpa oss att hjälpa oss själva att börja leva igen. Lite klokare, lite mer insiktsfulla och lite närmare oss själva. Må vi aldrig komma tillbaka till det där förbannade livspusslandet som skapar en känsla av att vi bara avverkar livet".Skrev den här texten ett halvår in i pandemin. Förhoppningen om att folk skulle slippa återgå till kaoset av att ständigt livspussla, rusa genom livet och aldrig möta sig själv kan man väl konstatera är grusad nu? Allt det verkar pågå som om ingenting har hänt. Keep swimming. Frågan är bara vad som behövs för att vi ska få en verklig förändring där människor inte lever sönderstressade, slutkörda och mer välmående. <3
