Hade förträngt hur det känns att göra den första riktiga lämningen på förskolan. Den hårda känslan i bröstet. Skuld och sorg, stenhårt. Men också viss försiktig lättnad och förhoppning, men mest tårar som bränner bakom ögonlocken och sväljs. Skulden och sorgen vinner. Ett kapitel som avslutas, ett nytt som startar. Bebisen som nyss kom ur mig kropp och som bott vid mitt bröst ska nu ut på egna äventyr, redan en liten sprallig unge med bus och stark vilja. Som vill ut, utforska. Minns hur förskolestarten med Edith kändes fruktansvärd. Hur jag grät varenda morgon när jag kommit runt hörnet. Hur jag skyndade mig till varje hämtning och hur det dåliga samvetet glödde efter jobbiga morgnar. Men också hur trygg hon blev, hur roligt hon hade och hur mycket hon lärde sig. Nu hjälper den erfarenheten något, men det hårda i bröstet är kvar. Sorgen likaså. Livet är bara kapitel och hur mycket vi än längtar efter att nästa ska börja så är det lätt att bli överrumplad när skiftet väl kommer. Sitter beredd att springa och hämta, telefonen lämnar aldrig mitt blickfång. Känslan av att vara redo i startblocken dominerar den här dagen, men också, när jag landar lite, stolhet över att vi tog oss hela vägen hit. Det finaste med känslor måste väl ändå vara att ingen behöver uteslutas, allt kan kännas på en och samma gång. <3
