”Jag vill ta en paus”. De där jävla orden som jag hört så många gånger. Nu var det dags igen. Vi tar en paus betydde att han fick göra vad han ville med vem han ville på helgen och att vi ändå sågs som om ingenting hänt på veckodagarna. Ofta satt jag i rummet bredvid medan han hånglade med någon annan medan våra vänner festade ihjäl sig runt omkring. När han kände sig klar gick vi hem tillsammans. Jag väntade. Tog all skit, det var ju han. Han som mot alla odds hade blivit så kär i mig. Den populära, snygga killen som blev min pojkvän. Alla blev förvånade, inte minst jag själv. Jag var ju ingen. Sådär höll vi på hela gymnasiet. Han tog sina pauser. Jag gillade läget. Var visst inte värd mer. Så kom den där dagen då han skulle resa iväg på bartenderskola och vara borta hela sommaren. Vi tog såklart en ny paus när han reste iväg, en paus han ångrade i samma stund som han landade där borta och insåg att jag var på fest där hemma, fri. Så vi blev ihop igen innan kvällen var slut. ”Hon låg med honom. Han har varit otrogen mot dig”. Någon berättade att han gjort det förbjudna innan han åkte, innan vi tog en paus. Eller om vi hade en paus men han hade brutit dealen, svikit. Och där vände det. Jag slutade ta skit och hans makt över mig försvann. Det förändrade allt och plötsligt var det han som var underlägsen. Kom hem direkt utbildningen var slut och gjorde ”allt” för att göra mig glad igen. Hösten gick och vi var ihop utan pauser. ”Jag ska göra slut med honom”, sa jag till mamma på jullovet och vi båda grät. Av lättnad. Äntligen. Den våren tog jag igen mycket. Levde upp. Blev stark igen. Vi hittade varandra i natten när jag tog studenten. Morgonen efter gick jag därifrån, nu var det över på riktigt. Aldrig mer. Nu började livet.
