Jag började skriva. Raderade. Började igen. Raderade igen. För hur kan jag ens försöka beskriva känslan av att se sina ben men inte känna dem. Hur kan jag ens formulera vad som händer i en när man blivit som tillfälligt förlamad för att man kört sig själv i botten så in i helvete. Hur ska jag med rättvisa kunna beskriva det där ögonblicket när hela jag insåg att något var allvarligt fel. Jag, 24 år gammal, hade haft sönder min kropp. Och inte genom att bryta något ben eller så. Utan genom att plöja och stångas och stänga av och bryta ner. Så det sa stopp. Och så hittade jag mig själv där i soffan, oförmögen att röra ens på tårna, stirrandes på min ben utan att känna dem. Det går inte ens att beskriva vad det gjorde med mig så jag ger upp försöket. Det var vidrigt. Läs mer: → Berättelser från mitt liv #10 → Berättelser från mitt liv #9
