Det finns något starkt berusande i att känna att man klarar saker själv. Jag minns när jag fick nycklarna i min hand den där dagen i september. Min tredje bostadsrätt, den första som var bara min. En mäktig känsla. Ovan. Ofattbar. Ändå självklar. Några dagar senare började saker byggas i lägenheten. Väggar skulle upp. Färg skulle väljas. Besluten var mina. Jag fick sådan kraft av det. Plötsligt hittade jag mig själv stå med rollern i taket, grå färg. Någon månad senare stod jag där igen med rollern i taket, grön färg. Jag fick feeling och lyssnade på den. Hittade på saker som kändes kul. Svor grovt och länge när jag stod gråtfärdig med spackel som släppte och ramlade ner på golvet hur jag än försökte smeta ut det på väggen. För torrt såklart. Det gröna taket är lite fläckigt här och där, man ser det mest när solens strålar vilar över mitt påhitt. Jag ska hänga upp en gardin längs en vägg i Ediths rum för att det blir mysigare så - och för att spacklet inte är riktigt slätt där under färgen. Inget är perfekt. Men varje gång jag ser det så påminns jag om att jag gjort det själv, i ruset som kom av att drastiskt förändra mitt liv. Och det gör det vackert, det finaste jag vet. Läs även: Berättelser om mitt liv #4 Berättelser om mitt liv #10 ♥
