Jag minns det fortfarande. Komplimangen som gjorde någon slags betydande skillnad. Två killar i någon paralellklass ropade ut ”dina ben är ju långa som en modells! Och du har fått höfter Sjöström!”. Jag nästan sprang därifrån för att slippa visa hur opassande lycklig jag blev. Det måste vara savannbyxorna, tänkte jag. En timme tidigare hade jag legat raklång på bänken i omklädningsrummet medan tre vänner hade hjälpts åt att få dem och dra upp dragkedjan. Efter det här bar jag de där byxorna varje dag, tills min kompis ville ha tillbaka dem. Men faktum är att de där orden gjorde skillnad för mig. Något väcktes och plötsligt var jag lite mer förlåtande mot min kropp. Och någonstans här försvann smeknamnet plankan som folk gett mig. Någonstans här fick jag vara hårmodell för en dag och blev rödbrunett med laxrosa slingor i luggen, vilket gjorde att jag kände mig snygg för första gången i livet. Någonstans här fick jag veta att den snubbe som jag ansåg vara den coolaste på hela skolan var intresserad av mig. Någonstans här slutade jag aktivt att hata min gängliga kropp och började försöka att acceptera den. Någonstans här blev jag tillsammans med den coola snubben som var dålig på många sätt men bra på det sättet att han hela tiden berättade för mig hur jävla fantastisk jag var. Är fortfarande tacksam för att han stärkte mig så jag kunde börja stärka mig själv.
