Minns när jag var tonåring hemma i Hedemora och fantiserade om framtiden. På något sätt så blev tunnelbanan en morot för mig. Jag fantiserade om att en dag få leva ett liv där jag åkte till jobbet med en tunnelbana. På något sätt så blev det ett kvitto på att jag tagit ifrån den lilla stad jag växte upp i och gjort något annat. Det spelade ingen roll vad jag jobbade med, var så förvirrad kring jobb att det nästan kvittade. Men jag skulle banne mig åka tunnelbana till det där jobbet. Jag minns också när jag några år senare stod i en knarrande tunnelbanevagn i Oslo, på väg till tåget som tog mig till mitt jobb i en kaffebar i ett stort köpcentrum. Jag var så lycklig när jag insåg att jag nu levde min dröm. Min dröm om att få ha tunnelbanan som en del av vardagen, för att det sade något som var viktigt för mitt tonårsjag. Idag blir jag inte längre lycklig av tunnelbanan, men jag påminner mig själv om att jag kände så och att den längtan betyder någonting.
