Igår hade jag och Kim vart förlovade i 3 månader och tillsammans i 6,5 år. 6,5 år!! Helt overkligt. Jag har svårt att ta in allt som hänt sedan vi träffades. Ibland känns det som att vi levt ett helt liv tillsammans sedan den där natten på nattklubben i Oslo 2009. Vi har gått igenom så mycket, upplevt massor och kämpat en hel del. När vi träffades hade jag inte ens hunnit fylla 21, han var 23. Han jobbade med att röja dricka till butiker och jag var barista på ett café. Vi båda bodde tillfälligt i Oslo för att jobba och festa. "Leva livet" typ. Så blev vi kära. Jag direkt och han lite mer för varje dag som gick. Vårt första hinder kom redan ett par månader efter att vi träffats. Han kom in på universitetet i Stockholm och skulle flytta dit. Jag skulle ju bo mer i Oslo, tågluffa i europa, resa ut i världen igen och göra massor med andra saker än att flytta till Stockholm och "bli vuxen". Ändå kändes det helt självklart att droppa alla planer och flytta med. Det fanns inga andra alternativ, det ska ju vara han och jag. Sedan dess har vi gått igenom tre perioder av distansförhållande, en sjukskrivning för utmattningsdepression, startat två företag tillsammans, köpt lägenhet, startat och balanserat två karriärer, rest, vart ifrån varandra, tyckt helt olika och haft vårt värsta bråk någonsin om något så banalt som klappstolar. Och nu har vi delat livet och vardagen i sex och ett halvt år. Jag är så oerhört lyckligt lottad!
