Vi tittade på varandra med matt blick. "Hej älskling, där är du, hur är det". En kram i farten, en hand på ryggen, kan jag göra något för dig. De små ögonblicken gör att man orkar. Vetskapen om att vi är i det här tillsammans. Som han sa, NU är egentligen den mest krävande perioden. Det är tyngst nu, trots att vi är på upploppet. Vi har två år av byggkaos i oss och den enorma tröttheten som kommer med det. Vi har levt 4 personer på 40 kvm utan förvaring och garderober i ett års tid. Vi har gått igenom en graviditet, förlossning, amning och bebisperiod. Vi har (snart) byggt två hus. Orken tryter, förmågan att fatta fler beslut tryter, pengarna tryter. Allt är på upploppet. Samtidigt så pågår livet som vanligt - och samtidigt väldigt långt ifrån det vanliga. Men vi ger inte upp och fortsätter kämpa, drömhuset är så nära nu. Målbilden av det vi önskar oss och längtar efter går att ta på. Vi är på riktigt någon månad ifrån att kunna flytta in, kanske mindre än två? Förutom ovan nämnde är det lite för mycket som påfrestar i olika kategorier. Sådant är livet ibland, vissa perioder innehåller all skit på en gång eller vad brukar man säga. Vi kämpar oss igenom en sådan period nu. Skit på många olika fronter. Därför är det extra viktigt med "Hej älskling, där är du, hur är det". En kram i farten, en hand på ryggen, kan jag göra något för dig. De små ögonblicken gör att man orkar. Vetskapen om att vi är i det här tillsammans. <3
