Igår kväll kröp jag upp i min killes famn och nästan somnade redan vid middagstid. Så oerhört skönt. Men den vackra kvällen pockade på och jag ville ut. Velade mellan att ligga kvar eller gå en runda i solnedgången och komma tillbaka till famnen. Solnedgången vann så jag gick ut. Tack och lov att jag gjorde det! Det är alltid värt det, alltid värt det. Blev piggare, njöt av en otroligt vacker kväll som jag annars missat och fick rensa huvudet i friska luften innan det var dags att bädda ner sig i famnen igen. Alltid värt att få frisk luft, även när man tror sig inte orka <3 Läs även: Livet lär mig att aldrig stagnera
