Jag fick ett helt mail från en läsare som gjorde mig tårögd. Och mitt bland värmande ord så fanns följande fråga: ”Något jag funderat på är hur du lyckats bygga upp dig själv och skapat en sådan stabil bas i livet? Hur har du lyckats landa i att följa din egen väg, och hur hittade du den?” Såhär blev mitt svar: ”Så svårt att säga. Jag tror inte om jag har landat helt eller för stunden. Men jag trivs bra med livet som det är nu, inte varje dag och hela tiden såklart, men i det stora hela. Det kanske är det det handlar om, att se att livet också innehåller sådant som gör oss förbannade, ångestfyllda, ledsna, frustrerade och bara likgiltiga. Att det inte alltid är fluffigt, mysigt, lyckligt och hejarop. Söker man bara lycka så kommer man ständigt att bli besviken. Livet behöver få vara den där blandningen av filmjölk, mellanmjölk och grädden på moset. Jag tror inte att vi kommer att uppskatta det vi har om inte tillåter oss att stanna upp ibland. Strävar man bara framåt och uppåt så stannar vi inte upp, och stannar vi inte upp så njuter vi inte av det vi åstadkommit och fått. Nu blev det långt och lite flummigt. Hoppas du kan hitta något vettigt i det jag precis skrev.” Och jag tror att det är viktigt. Visst kan jag svara att jag har gått i samtalsterapi och coachning. Att jag har jobbat med min personliga utveckling. Att jag blev sjuk i utmattningsdepression så att jag var tvungen att ändra om basala grejer i mitt liv och person. Men i grunden så tror jag ändå att det ovan är viktigast. Hur vi ser på livet. Vad vi förväntar oss från det. Om vi bara fokuserar på att det ska lyckligt och fint och perfekt hela tiden varje dag. Jag tror inte att livets lycka och glädje byggs på lyxiga semesterresor eller ljuvliga sommarkvällar med bästisar. Jag tror att livets lycka och glädje byggs när vi är mitt i kaoset och inser att vi trivs rätt bra och står stadigt med vem vi är oavsett vad som pågår runt omkring oss. - En text från 2018. Mycket har hänt sedan dess, och jag känner precis likadant.
