Insåg att det är femte veckan som vi jobbar hemifrån, min projektledare Elin och jag (plus väldigt många fler såklart). Det har alltså redan gått FEM veckor sedan de riktlinjerna kom. I det här märkliga ingemanslandet som råder så har det blivit någon slags vardag. Plötsligt är det här det normala. Det som är. Man anpassar sig. Det får mig att tänka på hur förbannat snabbt vi vänjer oss vid annat i livet, jag tänker främst på sådant som skaver. Mentalt, känslomässigt eller fysiskt. Hur snabbt vänjer man sig inte vid att ha ont. Att något i kroppen inte känns hundra. Alldeles för snabbt så blir det så normalt att om någon påpekar att man borde söka hjälp så blir man så förvånad, för vadå nej men gud det är är väl inget. Citat från en i min närhet som haft problem med magen typ jämt. Det har alltid varit så och är därför normalt och något som känns främmande att söka hjälp för, trots att det uppenbart är något som inte är hundra. Samma sak med relationer eller en arbetsplats som inte behandlar en hundra. Det där känslomässiga som skaver stängs av. Vi människor är experter på att anpassa oss och överleva. Mycket som inte gör oss gott blir snabbt något vi vänjer oss vid, anpassar oss till. Det här får helt enkelt bli en liten påminnelse om det. Att det där skavet kan vara värt att ta tag trots att man vant sig med det. Oavsett om det är fysiskt eller känslomässigt.
