Jag sitter på ett bageri och jobbar. Har svårt att fokusera. Har trilskats med koncentrationen den senaset veckan. Kommer inte riktigt till ro och får inte fram det jag vill. Oklart om det bara är ett allmänt skav som snart är förbi eller om jag behöver boa in mig på kontoret för att trivas ännu bättre där eller om det är en EFTERLÄNGTAD släng av katastroftankar som hälsar på igen. Det var ju ett tag sedan sist - eller var det. Minns inte riktigt. Men vet ju att perioder då det stannar upp lite, som under semestern eller som nu när min projektledare Elin är bortrest, så kommer de där katastroftankarna närmare. För mig handlar det då om att allt är över. Jobbet. Uppdragen. Att få ha en arbetsvardag som gör mig så glad, det är för bra för att vara sant, hur länge ska jag få ha det såhär bra i jobbet det måste ju ta slut någon gång och det jag gjort har ett slut för det kommer nya som har något att komma med jag har inget att erbjuda längre och aaaaahhh MUMS. Stopp. Ungefär så. Så antar att det här skavet i koncentrationen är en kombination av katastroftankar som puttrar men ännu inte blommat fullt ut och att en del uppdrag är på gång men inte signade och att jag behöver boa in mig mer på kontoret. Det verkar rimligt. Men gudars. Ja, det här inlägget skulle ju egentligen handla om att det känns så banalt att påminna om något så simpelt som att ta trapporna pga det gör skillnad och en snäll grej att göra för sig själv, men nu blev det såhär. Ibland tar texten över så att säga. Det gjorde den nu. Annat behövde komma ut. Men också, trappor som sagt. Det är en fin grej i vardagen. Puss!
