Det var i lördags och vi hade precis kommit hem från Anja och Marcus. Solen var på väg ner, det var september och vi hade inga planer. Himlen var sådär orimligt vacker och allt utomhus lockade. I sådana stunder är det så lätt att bli bekväm eller låta diverse måsten styra, alltså att snabbt se det vackra genom fönstret men bli kvar inne och genomföra sysslor eller upptäcka en tvätt som ska vikas och liknande. Men vi gjorde inte det, vi gick ut i det vackra och promenerade i sakta mak längs med vattnet. Långsamt, utan mål och tog in omgivningen. Jag känner sådan enorm tacksamhet sådana här stunder. Livet känns så fint och snällt när man tar sig tid att verkligen uppskatta det man har.
