Postade den här texten på instagram igår: "Det är så lätt att vänta till helgen eller semestern eller till sen. Nu gjorde vi det bara. Mixade smoothie och hällde upp kaffe i termos. Kivades om vem som skulle göra vad, båda är visst bestämda. Så klev hon i bärstolen och det var tyngre än jag trodde redan på vägen till bageriet. Så klättrade vi upp för Hammarbybacken vid liften och hon frågade varför jag var tvungen att vila ibland när alla andra bara gick. Flåsade till svar att de inte hade en till människa och litervis med kaffe att bära på. Så satt vi där tillslut. Pratade om hur högt upp vi var. Åt croissant och bulle till middag och pekade ut var vi bor och ringde till pappa som fick vinka från balkongen. Tack för spontaniteten. Den gör mig så glad." Det slår mig hur mycket bättre jag blivit på att låta spontanitet ta plats. Hämtade Edith på förskolan, gungade snabbt i parken medan vi pratade om att det nu ju var tillräckligt varmt för att äta kvällsmat i Hammarbybacken, som vi pratat om att göra så många gånger. Bestämde att så får det bli, gick hem för att mixa smoothie och packa väskan och bara gjorde det. Hela äventyret från att vi bestämde oss i parken till att vi öppnade dörren hemma igen tog knappa två timmar. Två timmar som gjorde den tisdagen minnesvärd.
