Jag minns när jag var alldeles ny i Stockholm. 21 år gammal och sökande. På väg in i ett vuxenliv som jag redan trodde att jag hade koll på. Efter studenten hade jag flyttat raka vägen till USA, Washington DC för att jobba som Au Pair. Flyttade från lilla Hedemora, sa hejdå till alla jag kände och kände mig modigast i hela världen som bara drog. Ingenting där blev som jag önskade eller kunde föreställa mig, lärdomarna blev många och såren stora. Efter att ha mellanlandat i Oslo där jag träffade han som skulle bli pappan till mitt första barn flyttade vi till Stockholm. En stad jag alltid dragits till och tänkt skulle bli min. Väl på plats var allt svindlande, vad skulle jag egentligen göra här. Det fanns ingen plan och jag hade ingen egentlig anledning till att bo här. Inget universitet som kallade på mig, inget jobb, inga vänner och ingen självklar plan. Sökte jobb som personlig assistent till en man som var förlamad och kände mig hemma efter alla år i det yrket bredvid skolan. Ett steg framåt. På lediga dagar sökte jag mig till caféer i stan. Östermalm. City. Sveavägen. Tog med datorn och skrev. Drömde och fantiserade. Kände pulsen och ville smälta in. Säker på att miljön skulle göra att saker och ting klarnade, att vägen framåt skulle utkristallisera sig. Lustigt nog så var det exakt så det hände. En fika med en kompis från Oslo på ett av de där city-caféerna förändrade mitt liv när han sa "vet du, jag har hoppat på en utbildning som började nästa vecka, jag ska bli personlig tränare!", den meningen öppnade upp allt och var det närmaste religös upplevelse jag kommit - man kan alltså jobba med träning?! Jobba med hälsa. Jobba med att hjälpa människor? Mitt kall i livet visade sig där och då och jag hoppade på utbildningen som började en månad senare, utan att veta mer än att det var något jag var tvungen att göra. Lånade pengar av mamma med löfte om att betala tillbaka inom ett halvår och där började resan som fortfarande pågår såhär snart 16 år senare. <3
