Har det alltid varit naturligt för dig att ge så mycket av dig själv till andra (positivt menat) och hur hanterar du perioder då du kanske inte får så mycket tillbaka? (Nu vet jag att du får mycket cred, vilket är så välförtjänt, men jag tänker att det periodvis är mindre kommentarer på tex en blogg vilket kan kännas lite ”ensamt” och hur du då motiverar dig framåt) Intressant fråga. Ja, det har det nog alltid varit. Är nog en typisk Vädur (med incendenten i skytten) på det sättet. Hm, perioder där jag inte får så mycket tillbaka förhåller jag mig nog lite olika till beroende på om det är i jobbet eller privat. Fast ändå inte om jag tänker efter - jag "felsöker" eller vad man ska kalla det för. Undersöker vad det kan bero, om jag känner att det behöver förändras och isåfall ser jag till att försöka förändra det. Eller låter det vara så om jag känner att det är övergående. I bloggen kan det vara så enkelt som att jag då uttrycker hur viktiga era kommentarer är för min fortsatta motivation och då ger ni alltid överväldigande respons. I en relation kan det vara att ta upp det och prata om det och berätta vad man behöver, som exempel. Har svårt att bara låta det vara om jag identifierar något som skaver. Då vill jag agera och förändra och förbättra. Hur är det att ”vara sitt eget varumärke” , kan du tröttna på att liksom alltid behöva stå i centrum, vara aktuell och komma med nya uppslag? Verkligen. Det är märkligt för på ett sätt så vet jag inget annat eftersom jag har gjort det här i snart 10 år, vilket är nästan hela mitt vuxna liv. Det gör att jag hittat ett förhållningssätt till det som jag trivs med men som jag märker är svårt att sätta ord på. I perioder så blir jag oerhört trött på mig själv. Vet inte hur jag ska försöka beskriva det, men det är som att jag kliver i och ur det personliga och produkten/varumärket eller hur jag ska kalla det. När jag skriver ett blogginlägg så är det jag som person som delar med mig av mina riktiga känslor och tankar. När jag sitter i en förhandling eller på ett möte så är det produkten/varumärket som det handlar - inte mig som person. Samtidigt så är ju allt jag hela tiden. Det är som en dans som jag övat in i muskelminnet. Förstår ni hur jag menar eller låter det helt koko? Kan försöka utveckla resonemanget mer i ett eget inlägg om ni vill? Hinner man hänga med i utvecklingen? Jag tänker att det för 10 år sedan till stor del handlade om bloggen, men nu finns ju så många sociala medier (instagram, youtube mm.) kan det kännas som en press att synas på fler kanaler idag? Både ja och nej. Eller kanske mest nej. Det är lätt att bli frestad att köra på det senaste och känna att man borde vara överallt, men jag tror inte att det blir bra. Man får inse att man inte kan göra allt. Jag har många gånger känt att jag kanske "borde" börjat med exempelvis youtube för längesedan men dels vill jag inte göra saker halvdant, det äter mycket tid och jag har valt att lägga den energin på att fortsätta bygga instagram och storys och jag vill inte lägga all min kraft på sociala medier. Jag tror på att sprida ut verksamheten så jag inte är beroende av att finnas på sociala medier. De delar i mitt jobb som innefattar föreläsningar, böcker, workshops, träningsresor, TV, coachning osv behöver sin tid och energi och det hjälper mig att låta bli att starta upp för många plattformar. Samtidigt så hänger allt såklart ihop. Det är en balansgång. Mest intressant är hur stor omsättning har ditt/dina bolag? Lyckomaten var bra, förstår att det gav mersmak, hoppas vi får se dig i fler produktioner! Tusen tack! Förra året omsatte vi nästan 2 miljoner, vilket jag fortfarande är förvånad över med tanke på att det var mitt första år som mamma. Jag, min projektledare Elin och min dotter Edith som då var bebis jobbade på så att säga. Förstår inte riktigt hur det blev så. I år kommer vi inte att nå dit, mycket eftersom våren försvann i inspelningar för Lyckomaten och att man har karens för kommersiella uppdrag när man jobbar med SVT - så det här året har bjudit på många andra värden än större omsättning. Det är också en balans, ibland behöver man backa i omsättning för att ta sig framåt på andra sätt. Att bli programledare för SVT och Lyckomaten har gett så mycket som förhoppningsvis kommer att landa i mycket bra framöver, både i ökad omsättning och givande uppdrag. Hur ser du på framtiden för din bransch? Både på lite kortare sikt säg 2-3 år och på lång sikt 10 år? Intressant fråga! Jag ser en ljus framtid för branschen och att mycket börjar styras upp nu. Eftersom det är en sådan ung bransch har det varit mycket som saknats. Regelverk har inte hunnit med t.ex. Jag tror också att företagen kommer att bli mer måna om vilka de jobbar med och jobba mer omfattande med den de väljer att anlita. Och kräva mer i leverans, uppföljning osv, med all rätt. Bara för att man har hundratusentals följare så innebär det inte att det är en seriös person som kan leverera det kunderna vill ha. Jag tror att de som jobbar seriöst med sina varumärken kommer att överleva och bli mer framgångsrika, vilket branschen behöver för att bli mer tagen på allvar - för vi behöver ta den på allvar. Jag tror också på att inte lägga alla ägg i samma korg - alltså inte bara ha ett enormt konto på instagram, vad händer den dagen då instagram plötsligt försvinner, inte är lika poppis eller ändrar sina regler för kommersiella samarbeten? Som influencer behöver man bygga en verksamhet som inte står och faller med en enda app i sociala medier. Intressant fråga - bollar den tillbaka till er som läser, vad tror ni? Jag skulle gärna vilja veta mer om just företagandet, hur gjorde du och varför bestämde du dig för att starta ett AB? Var det ett naturligt steg på grund av din bakgrund som personlig tränare? Var du egen även då eller jobbade du som anställd på gymmet? Jag började jobba som anställd på World Class i Vasastan som personlig tränare. Samtidigt så bloggade jag och läsarna ökade drastiskt genom ett samarbete med Isabella Löwengrip och en flytt till bloggnätverket Spotlife. Varje gång jag öppnade för att ta emot fler PT-kunder så fick jag drösvis med anmälningar och hade väntelista. Efter ett halvår så startade jag och min exman ett aktiebolag, främst för att jag skulle ta emot PT-kunder på gymmet som egen men också för att vi hade utvecklat en sajt för PT-online. Att jag tog steget till att bli egen var mycket att det kändes som ett naturligt steg i hur situationen blev och att Kim stöttade och peppade så mycket. Han är ekonom och har full koll på allt gällande bokföring och liknande vilket kändes tryggt. Så började jobba som PT i september 2010 och startade bolaget i maj. Vad skulle du säga är det mest krävande med att jobba med sociala medier? För och nackdelar? Mest krävande var verkligen det här året då allt hände på en gång - både privat och i proffesionellt - utan att jag kunde/fick berätta om det. Det är säkert svårt att sätta sig in i, men när ens arbete går ut på att berätta om det mesta så blir det rent outhärdligt att livet plötsligt består av enbart olika hemligheter. Inte så mycket för att man vill berätta allt, utan för att det stoppar upp flödet och gör att det blir så fruktansvärt krystat och påtvingat att komma på grejer att säga. Jag gräver ju där jag står i min inspiration och hämtar majoriteten av det jag har att säga i mina inlägg i mig själv, saker jag upplever, samtal jag har, hur livet ter sig osv. Och att allt det då stryps pga att det är hemligt var svintufft. Och en av mina viktigaste grundstenar i att ha det här jobbet är att känna att jag är sann och genuin i det jag gör och säger, det rimmar inte heller bra med allt det som jag inte kunde prata om. Samtidigt som jag såklart behöver ha ett privatliv. Men om vi bortser från det (och världens längsta svar) så upplever jag betydligt fler fördelar än nackdelar. Här är två exempel: Relationen med er. Den är otrolig. Ni gör mig bättre med er konstruktiva kritik, ni utbildar mig, delar med er av er verklighet och ger så osannolikt mycket kärlek. Det är svårt att göra den rättvisa. Är så tacksam för relationen med er och det är det jag skulle sakna absolut mest den dagen jag stänger ner. Möjligheterna. Jag har fått och får göra jag aldrig trott tack vare det här jobbet. Och jag känner hela tiden att så mycket är möjligt, vilket är en oerhört inspirerande känsla. Sådär! Tusen tack för alla intressanta frågor. Gillar ni den här typen inlägg? Ger det något eller känns det som att det räcker ni med fyra inlägg i den här serien? Läs även: → 10 saker som definierat mitt decennium
