Det kändes smått overkligt att parkera utanför kontoret, bara jag i bilen. Blev kvar en stund och när jag insåg att jag nu hade några timmars ostörd arbetstid på mitt kontor framför mig blev jag tårgöd. Kanske fånigt men det kändes så fint, så stort och så ofantligt välbehövligt. Jag bestämde mig för att satsa på den här lokalen i september förra året, trots gravid och med vetskapen om att det här året skulle handla om bebis, husbygge och betydligt mindre intäkter än normalt. Såhär ett efter tillträdet fick jag min första egna arbetsdag där, utan en liten gullis på armen. Några timmar att vara bara jag och kunna fokusera på jobbet utan att ständigt bli avbruten av allt som pågår. Det blev också en värdefull påminnelse om att det som är nu är långt ifrån en normal arbetsvardag. Förutsättningarna för jobbet finns av naturliga skäl inte på plats - ändå kämpar jag så mycket jag bara orkar för att få ihop det som behöver göras. Det var så befriande att se att ahhh, det finns en tid efter allt det här när vardagen inte längre kommer att vara sprängfylld av allt, där lillan går på förskolan, där huset är klart, där tid till annat finns och framförallt: där jag kan arbeta fokuserat utan att behöva jonglera och vända ut och in på mig själv för att bara kunna få ihop ett blogginlägg i tid. Mäktigt ändå, och lustigt nog lätt att glömma när man är mitt uppe i allt detta. Hur som helst, timmarna gick alldeles för fort och jag blev helt slut och lycklig samtidigt. Helt slut för att det var en chans att bara fokusera på en enda sak åt gången, vilket var så avkopplande att hela systemet slappnade av hehe. Lycklig för att det var så fint att påminnas om att den där kontorslokalen jag investerade i nu är så mycket mer än så, det är ett eget litet universum med hyresgäster som blivit underbara kontorskollegor som möter en med ett leende och som väljer att lägga sitt arbetsliv där. För att inte tala om mina egna kollegor Elin och Nellie. Ahhh. Tacksamhet finnes!! Det kändes smått overkligt att parkera utanför kontoret, bara jag i bilen. Blev kvar en stund och när jag insåg att jag nu hade några timmars ostörd arbetstid på mitt kontor framför mig blev jag tårgöd. Kanske fånigt men det kändes så fint, så stort och så ofantligt välbehövligt. Jag bestämde mig för att satsa på den här lokalen i september förra året, trots gravid och med vetskapen om att det här året skulle handla om bebis, husbygge och betydligt mindre intäkter än normalt. Såhär ett efter tillträdet fick jag min första egna arbetsdag där, utan en liten gullis på armen. Några timmar att vara bara jag och kunna fokusera på jobbet utan att ständigt bli avbruten.Det blev också en värdefull påminnelse om att det som är nu är långt ifrån en normal arbetsvardag. Förutsättningarna för jobbet finns av naturliga skäl inte på plats - ändå kämpar jag så mycket jag bara orkar för att få ihop det som behöver göras. Det var så befriande att se att ahhh, det finns en tid efter allt det här när vardagen inte längre kommer att vara sprängfylld av allt, där lillan går på förskolan, där huset är klart, där tid till annat finns och framförallt: där jag kan arbeta fokuserat utan att behöva jonglera och vända ut och in på mig själv för att bara kunna få ihop ett blogginlägg i tid. Mäktigt ändå, och lustigt nog lätt att glömma när man är mitt uppe i allt detta. Hur som helst, timmarna gick alldeles för fort och jag blev helt slut och lycklig samtidigt. Helt slut för att det var en chans att bara fokusera på en enda sak åt gången, vilket var så avkopplande att hela systemet slappnade av hehe. Lycklig för att det var så fint att påminnas om att den där kontorslokalen jag investerade i nu är så mycket mer än så, det är ett eget litet universum med hyresgäster som blivit underbara kontorskollegor som möter en med ett leende och som väljer att lägga sitt arbetsliv där. För att inte tala om mina egna kollegor Elin och Nellie. Ahhh. Tacksamhet finnes!!
