Det är inte klokt egentligen. Jag har snart bloggat som "PT-Fia" i 9 år. NIO år. I nio år har jag berättat, skrivit, frågat och uppdaterat. Delat känslor, livet, vardagen, ångest och allt som hänt. För det har hänt grejer. Ni har varit med mig genom min utbrändhet och sjukskrivning. Ni har stöttat när jag uppfyllt drömmar som att skriva böcker och ni har tröstat på dåliga dagar. Ni har läst min förlossningsberättelse, vi har diskuterat och ifrågasatt ideal och jag har skrivit mängder med hälsotips. Ni har sett mig vara på botten och gå igenom djup kris i och med min utmattning. Ni har varit med mig genom graviditet och första åren som mamma. Ni har kommenterat, peppat och ifrågasatt. Tillsammans har vi skapat en jädra fin plats som känns trygg. Och varje månad ger ni mig ert förtroende när ni delar med er av era liv i "månadens bikt". Jag har tydligen skrivit 460 inlägg i kategorin "låt oss prata". Och 107 inlägg i kategorin "om utbrändheten". Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Fick ett litet moment när jag på dagens föreläsning sa "nu har jag jobbat med det här i snart 10 år". Nästa år i september är det 10 år sedan jag började jobba som personlig tränare på World Class i Vasastan. Och någonstans där i krokarna så blev det "PT-Fia" och plötsligt så hade det gått 10 år. Det trodde jag aldrig. Och det känns som att det här bara är början. Jag har så mycket mer att ge, mer som jag vill göra. Och mycket är tack vare er. Ni anar inte hur mycket allt stöd betyder. Så det här får avrundas i någon form av stort TACK för att ni läser och finns. Och om ni vill så vore det så jädra fint att få veta hur länge ni läst bloggen? Finns det kanske någon som varit här ändå från starten? ♥
