Söndag och jag är tillbaka i Malmö för fem dagars jobb. Fyra dagar ägnas åt projektet här nere och en till möten. Har lovat mig själv att klämma in ett besök på Malmö Saluhall igen på tisdag, hann inte se en bråkdel när vi käkade lunch där nyligen. Något skaver i mig. Bara den senaste veckan har människor sagt följande när vi pratat om att jag jobbar i Malmö den här perioden: » Jaha, men är inte din dotter väldigt liten? » Men kan du verkligen inte ta med dig henne istället för att lämna henne hemma sådär? » Hon är bara 16 månader och du reser iväg? Och hon är inte med dig? » Vad säger din man om det då? Har han tagit barnledigt eller? På riktigt! Det här är alltså kommentarer från olika människor utan koppling till varandra. Kvinnor och män. Och om vi bortser från hur jag själv hanterar det faktum att jag är borta från min dotter just nu - Vafan. Att vi inte har kommit längre! Jag vet inte vad som gör mig mest frustrerad. Att ingen av dessa personer tänker på att mitt barn har en pappa, att de inte tänker att vi är jämlika föräldrar med lika stort ansvar och förmåga att ta hand om vårt barn eller det faktum att jag får detta bemötande för att jag är en mamma som jobbar. Fick veta att en kompis (man) som får barn i sommar planerar att resa iväg några dagar tre veckor efter. Är det ens någon som skulle komma på tanken att ifrågasätta det? Inte många. Vet inte vart jag ville komma mer än att bara få pysa ut lite frustration.
