Som jag nämnde i inlägget igår har de senaste åren varit ganska ambivalenta för mig rent jobbmässigt. Dels för att livet i övrigt har krävt mer än vad som är rimligt så min kapacitet till jobbet har varit långt ifrån fulltalig. Men även för att jag jobbat med det jag gör i snart 15 år. Jag har funderat på om jag har mer att ge, varit trött på att det upprepa mitt budskap om och om igen eftersom det känns som jag rapar samma saker. Ifrågasatt om det verkligen är så viktigt eftersom det svämmar över av hälsokonton och hälsobudskap - en del fantastiska och vettiga och en del som får en att undra om vi plötsligt tappat allt vad sunt förnuft heter. För två år sedan handlade mycket om att behöva utveckling. Jag startade nya bolag, gick in i bolag och letade efter nya projekt att hugga tag i. Jag vacklade i vad jag ville rikta in mig på och vad jag egentligen drömde om. I samband med att vi köpte huset och skulle flytta förra året så backade jag istället helt. Tackade nej till uppdrag, jobbade drastiskt mindre och bromsade. Jobbade så lite som jag hade utrymme till, tog inte ut lön på flera månader och fokuserade på att komma ikapp mig själv. Så började saker och ting lossna under hösten, vintern och våren, både inuti mig och rent jobbmässigt. Under den senaste tiden har pirret i jobbet kommit tillbaka. Efter den långa resan av att tvivla, tveka och ifrågasätta så har jag landat - och med det väljer jag mitt fantastiska jobb på nytt. När jag vågade dyka ner i allting så insåg jag att brinnet finns kvar. Jag är inte klar och har mer att ge! Företagandet utmanar alltid och det finns inget annat jag hellre skulle göra. Är så oerhört tacksam över att jag vågade ifrågasätta, göra annorlunda för att tillslut kunna landa tryggt i stoltheten över allt jag byggt upp under de här snart femton åren. Och känslan som, trots allt, varit återkommande genom allt är fortfarande: Vi har precis börjat! Läs även: Vad jobbar jag med egentligen?