Fick det här önskemålet på instagram. Så intressant och bra önskemål, tack! Att vara ensam vuxen med ett barn. Ett så stort ämne så jag knappt vet vart jag ska börja. Ganska precis nu så är det ett år sedan jag och min examan började leva som separerade. I och med att den stundade semestern hade vi henne varannan vecka (vi betyder oftare till vardags) och plötsligt öppnades en helt ny värld som ensamstående, som ensam vuxen. Jag minns så tydligt en sekvens från det som var min första vecka själv med henne. Jag hade hämtat henne och vi skulle bila upp från Halmstad till mina föräldrars sommarstuga i Dalarna. Bara vi två. Vi stannade till när vi kände för det och köpte bulle och kaffe. Käkade lunch. Lyssnade på barnsånger på radion och hälsade på min barndomskompis Sara med familj längs vägen. När vi körde därifrån var det sent, solen var på väg ner och någonstans utanför Sala öppnade fälten upp sig. Solen var som ett eldklot vid horisonten och dimma låg som en slöja över åkrarna. Jag grät intensivt, lyssnade på Molly Sandéns album och sjöng med i någorlunda rimlig ton eftersom Edith sov i baksätet. Där och då kände jag mig stark, stolt och alldeles förkrossad på samma gång. Stark och stolt på det sättet som man gör när man känner att man "lätt som en plätt" bilar över 50 mil själv med en inte ens tvååring. Stark i att livet nu drastiskt skulle ändras. Förkrossad över att livet nu skulle ändras. Alla känslor på en gång. Nu, ett år senare, så är det vardag att vara ensam med henne. Jag upplever att det har gjort oss om än ännu tajtare. Jag kan på många sätt tycka att det är enklare att vara ensam förälder på plats än att vara två - det har framförallt att göra med att man vet förutsättningarna och lättare kan förhålla sig till dem. Är man två är det alltid frågan om vem som ska "ta det" som händer, om det är jämt fördelat i arbetsbörda, samarbete, stämma av, kanske känslan av att man är trött och vill/behöver/hoppas få/osv avlastning som man kanske inte får och brister kommunikationen skaver det och liknande. Ni vet. Som ensam vuxen får man ta egna beslut och man vet att de här dagarna hon är hos mig är det fullt fokus på henne, vila till en själv kommer när hon är med sin pappa. Det blir också en slags balans. Sedan är det såklart mycket fint som saknas av att vara ensam vuxen på plats. Avlastningen. Att uppleva allt fantastiskt som ens barn gör och är tillsammans med varandra på plats. Att bolla och hjälpas åt. Men jag känner mig inte ensam i föräldraskapet trots att vi har separerat. Edith har en fantastisk pappa och vi har ett bra samarbete som jag är så tacksam för. Vi hjälper varandra och stämmer av så ofta det behövs. Men att leva som ensamstående har också hjälpt mig att både sänka ribban och sätta ord på saker. Är jag trött så sätter jag ord på det till henne och sänker ambitionerna för dagen. Det kanske blir äggröra till middag och en tur till lekparken som är närmast. Vi kanske låter leksakerna och tvätten ligga ibland och vi kanske gosar i soffan framför en film. Jag försöker inte att vara en perfekt förälder och även om jag inte medvetet försökte vara det innan heller så har livet som ensamstående definitivt hjälpt mig att tillåta mig att vara mänsklig, något jag tror är bra för både henne och mig. Har så många fler tankar om det här men det blev så långt så vi får avrunda här för nu. Berätta gärna vad önskemålet ovan väcker i dig. Oavsett om du lever som ensamstående eller ej. Hur upplever ni det att vara ensam vuxen med barn? Låt oss prata om det här en stund. Läs även: → Hur får man bebis att börja äta mat? Såhär gör vi!
