Frågan: Man läser ofta om de som drabbats av utmattningsdepression, hur viktigt det är för dem att de närstående förstår och finns där som hjälp och stöd. Men hur gör man om ens sambo INTE förstår. Jag har försökt prata, förklara, visa artiklar, vissa av dina blogginlägg, allt för att försöka förklara hur det känns för mig (som då har drabbats av utmattningsdepression men är påväg tillbaka…hoppas jag) och vad jag behöver just nu. Jag har oerhört svårt att be andra om hjälp och har verkligen pressat mig själv att försöka be honom om hjälp och förklara vad jag behöver just nu. Och direkt efter en sådan diskussion känns allt jättebra och jag känner mig lättad. Men nästa dag är det som bortblåst för honom och han kör på som vanligt och förstår inte varför jag behöver t e x ta det lugnt på morgonen med lite längre vila eller liknande. Vad ska jag göra? Jag älskar honom över allt annat och jag tror inte han gör det medvetet. Men det är så oerhört frustrerande… Svaret: Jag förstår verkligen din frustration. Det är allt annat än lätt att gå igenom en utmattningsdepression och det blir nästan ännu svårare för den en lever med eftersom det är så svårt att förstå. Jag tror att det är svårt för någon som aldrig vart där att sätta sig in i det, men det bästa en kan göra är nog att lyssna och lära sig tolka personen som är sjuk. En del dagar kommer du behöva att han knuffar dig framåt och vågar vara lite sträng för att du ska komma vidare, medan han andra dagar måste dra hårt i din broms och helst se ditt eget bästa innan du själv gör det. Sedan är frågan hur mycket ansvar en kan lägga på sin partner, men eftersom ni delar på livet och vardagen så behöver ni dela även på den här erfarenheten. Jag har inte ett konkret svar och det känns klurigt eftersom du har pratat med honom vid upprepade tillfällen. Kanske prova att istället för att berätta hur det är, fråga honom om hur han upplever saker, om han kan tänka sig in i situationen, om han undrar över något, hur han ser på saken osv. Alltså prova att vända på perspektivet så att han får vara den som pratar. Det kanske är lättare än att lyssna? Och fortsätt att säga ifrån. Har du en bra dag kan det vara lätt att glömma eftersom du "ser ut att vara som vanligt". Påminn honom om att även fast du har en bra dag så är du fortfarande sjuk. Vi hade en frågestund med min sambo Kim om just detta där han gav sitt perspektiv på hur det var att vara anhörig och hur han resonerade. Den kanske kan hjälpa: > Del ett! > Del två! Har ni några råd eller tips så dela gärna med er i kommentarsfältet!
