Skulle gärna vilja höra mer om hur du känner inför barn med en utmattning i bagaget! Själv börjar jag längta efter barn men är lite rädd. Har kommit långt sen min utmattning men vissa saker sitter kvar. Tex. Lättare till ångest och trötthet med mera. Hur känner du kring det? Att orka ha en bebis? Rädsla för förlossningsdepression osv. Behöver lite pepp och mod från någon som gjort samma resa men ligger lite före! Tack för din fråga! Jag förstår verkligen dina tankar och rädslor. Jag har tampats med precis samma. Ett par år vi bestämde oss för att försöka få barn så skrev jag om min rädsla för just det du beskriver (läs det inlägget HÄR). Jag var livrädd för att att inte kunna bli gravid, för att min kropp kanske inte skulle orka med en graviditet, att jag inte skulle klara av den första tiden med en liten bebis och livrädd för att bli sjuk igen i och med påfrestningen som spädbarn och småbarnsår innebär. När vi sedan bestämde oss för att försöka så hade känslan av att vara livrädd övergått till en stor respekt. Jag känner mig inte livrädd eller rädd längre, men jag är väldigt medveten om att jag med tanke på min bakgrund med utmattningsdepression kan påverkas mer och kanske ligger i riskzonen för t.ex. en förlossningsdepression. Men jag är också tryggare nu. Jag vet att så länge jag inte tar mitt mående för givet och är medveten om att jag ibland kan behöva planera om utifrån min dagsform, ber om hjälp när det är övermäktigt och är ärlig med framförallt Kim så vågar jag lita på att det kommer att gå bra. Min barnmorska vet om min historia och har redan berättat om olika sätt att få hjälp om det skulle bli aktuellt, vilket känns tryggt. Just nu så känner jag mig trygg, samtidigt som jag har en enorm respekt för att det inte går att förutse någonting av det som kommer. Jag kanske faller ner i ett mörkt hål efter förlossningen, vår bebis kanske får kolik eller blir sjuk, jag kanske inte kommer att klara av att kombinera bebis med mitt jobb och allt kan ju skita sig. Men jag väljer att lägga det i bakhuvudet och inte på något sätt ställa in mig på att det kommer att bli jobbigt. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka att göra det bästa av det. På något sätt så känns det också stärkande att jag och Kim har gått igenom min utmattningsdepression tillsammans. Dels så vet han hur han ska stötta och hjälpa mig om jag skulle börja gå åt fel håll igen och dels så gjorde den tiden och erfarenheten oss så enormt starka tillsammans. Och vi är två personer som ska få ett barn tillsammans och kan hjälpas åt med allt. Och innerst inne så vet jag också att min sjukdom och allt som kom med den har gjort mig till en starkare, klokare, sundare och vettigare person som har bättre förutsättningar att bli en bra och välmående mamma än den jag var innan.
