"Hej Fia! Jag har en diskussionsfråga som jag skulle vilja ställa till dig och dina läsare också då jag är i stort behov av råd ang. detta. Jag har mått dåligt till och från i ca 4 år av ätstörningar och träningsberoende. Jag har aldrig varit så dålig fysiskt eller psykiskt att jag har varit inlagd men har fått behandling med hjälp av psykologer. Nu till mitt dilemma. Min sambo har varit med på hela denna resa. Det senaste året har jag börjat på dagligverksamhet 1 ggr/v på ett center för ätstörningar, något som har fått mig att må mycket bättre. Ätstörningscentret erbjuder även hjälp åt anhöriga men min pojkvän har tagit avstånd från detta och jag får bestämt ett NEJ när jag har frågat honom om han också vill ha stöd. Problemet är bara att vi nu är på olika nivåer och min pojkvän har fått ett kontrollbehov utan dess like av min träning- och kostsituation. Jag tycker att jag mår bra och följer mina ”scheman” som jag tillsammans bestämt ihop med min behandlare så är min pojkvän ofta sur, arg och ibland rent utav elak genom sitt kontrollbehov. Jag förstår att han är orolig över att jag ska må dåligt igen men för att jag någonsin ska bli fri så måste jag sluta att bli påmind att jag har problem. Detta är återkommande hela tiden och har gått så långt att jag börjat funderar på om vi har någon framtid tillsammans att kämpa för. Vi har varit tillsammans i snart 5 år. Vad ska jag göra?" Finns det någon av er läsare som känner igen sig och kan komma med råd? Har ni liknande erfarenheter eller upplevelser kring hur det är att försöka komma tillbaka efter ätstörningar och hur hanterade era familjer det? Dela gärna med er så hjälper vi varandra! Tack på förhand! <3
