Jag har funderat på det här med inställning. Det är många gånger ni läsare eller PT-kunder skriver att ni är besvikna för att det inte blev som ni tänkt er, att ni borde gjort något bättre, känner er dåliga för att ni inte lyckades hela vägen och att allt är bortkastat osv. Jag har gjort samma massor med gånger och blir lika trött på mig själv varje gång. Är det inte bättre att vi peppar upp oss istället för att deppa ner oss? Självklart kan vi behöva vara lite strikta med oss själva ibland för att få saker gjorda men att tänka att "allt är förstört" eller att jag är värdelös för att jag inte lyckades hela vägen på en gång är ju lite som att skjuta sig själv i foten. Jag tror verkligen på att behandla sig själv som sin egen bästa vän. Hur många skulle skälla ut en bästis på samma sätt som vi skäller ut oss själva när vi tycker att vi inte gjort det tillräckligt bra? Det är bra att vara disciplinerad, men jag tror att vi är många som är alldeles för hårda mot oss själva. Vad säger ni, depp eller pepp?
