Fler av er bad mig berätta mer om mina upplevelser kring terapi. Det är svårt av den enkla anledningen att terapi är så förbaskat komplicerat, väldigt känslomässigt utmanande och även privat men jag ska göra ett försök. Jag sökte mig till terapistolen första gången 2010 för att jag kände att det fanns saker inom mig som behövde få komma ut. Det handlade om min upplevelse när jag bodde i USA och arbetade som Au Pair. Jag gick till en samtalsteraput, öppnade mitt hjärta, grät i en timme och släppte yrvaket ur allt jag hållit inom mig sedan 2007. Efteråt kände jag mig frälst och frisk. Gick dit en gång till, tackade för mig och tyckte att det hjälpt. Toppen! Det var bara det att det fortsatte. Nu var såret öppet och jag mådde allt sämre. Sökte mig till en KBT-teraput ett halvår senare, hon ville inte hjälpa mig om jag inte var självmordsbenägen - vilket jag inte var. Så det blev inte mycket mer än så. Jag stängde hjärtat igen och började arbeta. Trodde någonstans att såret skulle läkas med tiden. Det blev inte så. Istället jobbade jag så mycket och återhämtade mig så lite att jag blev sjuk i utmattningsdepression sommaren 2012. En månad innan jag fick diagnosen sökte jag mig till en ny teraput som såg vart jag var på väg. Jag gick hos henne en gång i veckan i en månad tills hon fick mig att inse att jag måste gå till läkaren omgående. Via läkaren fick jag remiss till en ny KBT-teraput. Den här kvinnan friskförklarade mig efter 4 tillfällen. Ungefär samtidigt som jag började förstå och acceptera att jag faktiskt var sjuk på riktigt. Så jag gick tillbaka till min terapeut (hon som fick mig att gå till läkaren) och blev kvar där i två år. Jag gick dit 2-4 gånger i månader under de här åren och hon hjälpte mig verkligen att acceptera min sjukdom och fick mig att förstå att det jag var med om i USA var psykisk misshandel. Förra sommaren tog jag en paus från terapin för att samla krafterna och vila. Jag kände mig långt ifrån klar men redo att reflektera. För ett tag sedan började jag i terapi (eller handledning som hon kallar det för) igen, den här gången hos en annan kvinna med helt andra arbetssätt och tankar. Den här gången går jag dit med andra avsikter. Det handlar inte främst om varken min upplevelse i USA eller min utbrändhet. Det handlar om mig på ett annat sätt. Exakt hur och vad är för privat för att gå in på här. Det jag lärt mig av alla turer hos olika terapeuter är följande: > Våga byta. Personkemin kanske inte känns rätt eller du behöver nya perspektiv. Jag är övertygad om att det är nyttigt att byta terapeut ibland för att få flera ögon och erfarenheter. Och om du känner att du bara går dit och sitter av tiden utan att komma framåt - byt! > Var uppmärksam på om terapeuten verkligen lyssnar på det du säger eller verkar köra sitt eget förbestämda race. > Sök efter en terapiform som hjälper just dig. Allt är inte för alla. Och du kanske tilltalas och får hjälp av olika former i olika stadier beroende på vart du är. > Ha ett öppet sinne och hjärta. Att gå i terapi och inte vara helt ärlig mot sig själv eller terapeuten är inte en bra idé. > Terapi som fungerar är ett fantastiskt hjälpmedel. Är det något ni undrar över eller så får ni gärna fråga i kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa för att svara. Vill ni dela med er av egna erfarenheter eller diskutera terapi eller liknande så är det såklart välkommet. Detta behöver pratas mer om!
