Det här med maten. Ofta är inte problemet att äta bra eller äta nyttigt. För många är tiden ett hinder. Att en ser maten som något nödvändigt ont som helst ska gå på tio minuter annars måste det planeras. Att all tid som läggs på matlagning och handling är slöseri och att allt måste gå snabbt för att det ska kännas rimligt och värdefullt. För mig är matlagningen en skön stund och egentid. Jag kan komma hem efter en arbetsdag och se fram emot att få ställa mig i köket och prova fram något gott till middag. Självklart och härligt för mig men sjukt tråkigt för någon annan. När jag trivs med att ta en extra runda i affären kastar sig min sambo mellan hyllorna för att bli av med det. Nu är det ju inte så att jag varje dag jublar och vill ställa mig för att laga dagliga två timmarsgrytor men min grundinställning är att det är värdefullt, skönt och viktig att få laga min egen mat, att det är avkopplande och en självklarhet i vardagen. Något som ger mig inspiration, kraft och en paus. Därav att jag ibland kliver ur soffan vid 21 och slamrar ihop raw food-bollar, gör en gino en tisdag eller överraskar min sambo med en förrätt till tisdagsmiddagen. För att jag tycker om det och känner att det är värt att lägga tid och energi på. Vad har ni för inställning till matlagningen? Var går gränsen för vardagsmat?
