Ni är oroande många som skriver till mig och berättar om hetsätning. Att ni ibland frossar, tänker "nu är det redan förstört" och får ångest. Att pressen på att äta bäst, träna bäst, se bäst ut och bästbästbäst gör att ni söker tröst i maten och sen skäms. Jag blir lika engagerad och ledsen varje gång jag får ta del av era ord om detta. Jag blir förtvivlad när jag inser hur laddat mat är för så många. Jag kan själv känna igen mig att mat är ett avbrott när jag tex. är stressad så känns det som rena segern att få slå sig ner med en ostmacka. Planerar jag dåligt kommer suget krypande och jag blir som en pilsk bulldozer med siktet inställt på föda. Precis som ni har jag upplevt tunga tonår med stora frågetecken kring mat och dess värde. Jag har också tänk "nu när jag tagit en kaka kan jag lika gärna ta fyra till". Jag har tack och lov aldrig fallit in i någon ätstörning och har lyckats hålla en god relation till mat men jag ser och hör så många som faller med det som ska vara vårt bränsle. Kan vi reda ut varför mat är så laddat? Varför hetäter vi? Hetsäter ni? Älskar ni mat? Vad gör vi för fel? Vi behöver prata om detta. Det är otroligt viktigt att vi vågar prata om det här istället för att skämmas och gömma oss. Om vi delar med oss, disskuterar och blottar oss en aning så kan vi säkert bidra med något.
