Mina arbetsdagar är rätt olika. Flest dagar spenderas på kontoret där jag jobbar från datorn. Andra dagar innehåller möten, föreläsningar, gruppträning, frilansuppdrag, fotande av samarbeten, media eller liknande. Och ibland får jag stå framför en kamera och tillsammans med någon rolig person. Den här gången var det med gulliga bagaren Sébastien Boudet. Vi fick i uppdrag att göra "not my arms challenge". Jag skulle alltså stå tätt bakom hans rygg och vara hans armar. Häng med! Först blev jag piffad med smink och grejer. Jag har ju haft Hairtalk-extensions i flera år men tog nyligen ur dem och är nu utan löshår för första gången sedan jag var 17år. Har alltså haft någon form av löshår i 13 år med några få pauser. Kände mig konstigt nog inte helt skallig som jag först trodde, även om det såklart är betydligt tunnare än jag är van vid. Hoppas att håret ska återhämta sig från graviditet och amning snart. Nästan färdig! Vi får instruktioner och sista piffet. Minns fortfarande hur konstigt det kändes första gången jag fick vara på en stor inspelning. Det var när jag var med i Stadiums reklam 2013. Var fascinerad och förvånad över att en sådan reklam för TV och stillbild krävde ca 70 personer och att make up artisten hade fyra assistenter. Och det tog några timmar att förstå att jag själv inte fick röra något i mitt utseende efter att de hade börjat med smink och styling. Om producenten ville att dragkedjan på min tröja skulle dras ner två centimeter så var det stylistens jobb att göra det, inte mitt. Allt riggas, ljud och bild testas. Tillslut är allt synkat och vi kan börja! Sébastien kör det gamla tricket "vispen på huvudet". Efter att vi pratat in i kameran och berättat om oss själva är det dags för "not my arms challenge". Jag får alltså sätta mig tätt intill Sébastiens rygg och krypa innanför en stor t-shirt som vi delar på. Intressant grej att göra med någon man aldrig träffat tidigare! Och vi är igång! Jag hade ingen aning om det skulle gå eftersom jag inte såg någonting men sneglade på Johan (Jossans kille) som bröt ihop av skratt flera gånger och kände att det vi gjorde nog var rätt rolig så det var bara att fortsätta. Vi gjorde några få men riktiga långa tagningar och Sébastien fick improvisera. Det här var så roligt! Tillslut var alla nöjda och vi lyckades med bedriften att vara klara före utsatt tid. Avslutade med att äta rekvisitan dvs ett bröd som Sébastien bakat. Han hade även bullar med sig och jag blev så glad över detta att jag av någon märklig anledning fällde tårar. Jag grät alltså glädjetårar för att jag fick goda bullar ... Resultatet av den här dagen kommer att synas på internet ganska snart. Sitter och gäspar. Mamma är ute och promenerar med Edith och jag sitter i soffan med datorn. Har väldigt mycket söndagskänsla och är sugen på att springa en sväng i eftermiddag. Förhoppningsvis så är det så kallt ikväll att det känns rimligt med en brasa. Nu ska jag förbereda några blogginlägg. Vi hörs senare!
