Om några dagar är det tio år sedan jag gick sönder. Strax innan midsommar 2012 blev jag sjukskriven för utmattningsdepression med omedelbart förbud mot psykisk eller fysisk ansträngning. Ett helt liv har passerat inom mig sedan dess. Är jag en annan person idag? Kanske och samtidigt inte. Skillnaden är att jag nu lever i och med mig själv, förankrad och grundad i det som är, tidigare var jag mer på ytan och skvalpade. Kämpade och försökte, vågade inte möta mig själv, mörker eller annat som skavde. De första åren handlade allt om sjukskrivning, utmattning och vägen tillbaka - tills jag fattade att tillbaka var det sista jag skulle. Utmattningen var en stor del av min identitet och den låg så nära till hands. Jag var "den utbrända" med allt vad det innebar med identitetskriser, bakslag, nya försök, ångest, tvivel, självförakt, vidriga valda sanningar, mörker, panikångest, otillräcklighetsskänslor och allt där till. Länge handlade det om att försöka navigera i det friska livet utan att våga använda ordet frisk. Jag sa att jag "levde ett friskt liv", men vågade inte betrakta mig själv som frisk. Höll mig slaviskt i rutiner, allt skulle vara prick likadant för att fungera. Ett tag var det livsnödvändigt att min kväll startade i soffan kl. 17.00 efter en arbetsdag, annars blev jag rädd för att inte få tillräckligt med sofftid, alltså återhämtning. En av alla kriser som kom med utmattningen var att jag stod inför att vilja ha barn. Men skulle jag någonsin våga lita på att jag skulle orka och klara av en graviditet, förlossning, bebisliv, småbarnsår? Fem år efter att jag blev sjukskriven blev jag gravid och året därpå föddes Edith. Är så djupt tacksam över att jag vågade ställa de obekväma frågorna och innerligt tacksam för att jag vågade tro på att det skulle gå.När sjukskriven och utmattningen var ett faktum förlorade jag allt. Allt jag trott om mig själv, allt jag drömde om och ville. Det går inte i ord att beskriva vad en utmattningsdepression innebär för någon som aldrig upplevt den. Jag kan idag säga att jag är tacksam för att det blev som det blev. Det förändrade allt, mig, i grunden och jag tvingades välja vägar som guidat mig till den jag är idag. För det finns bara tacksamhet - nu. Om jag hade fått se ett ögonblick av hur livet ser ut nu när jag låg där, tjugofyra år gammal och oförmögen att ens resa mig ur sängen hade jag aldrig trott det. Känslan av att livet var över och att jag var förbrukad och förstörd var så påtaglig och intensiv varje dag. Det är tio år sedan och ett helt liv har passerat inuti. Jag har lärt känna mig själv på djupet - och gör fortfarande hela tiden. Jag har fått uppleva graviditet, förlovning, bröllop, skilsmässa, flera flyttar, många resor - fysiska som emotionella, mängder med roligt, berikande och utmanande arbete och uppdrag och gått i mängder med timmar i coachning och terapi och är så kär att jag blir knäpp.Idag är inte utmattningen en del av min identitet och den är inte närvarande som den så länge var. Jag är inte rädd för att känna stress för min kropp svarar på återhämtning och vi har en pågående dialog som inte fanns då. Utmattningen är en av mina absolut viktigaste erfarenheter, men den tillhör det som var. Jag har gått vidare och det har skett så naturligt att det knappt märkts. Bara att skriva den meningen är smått ofattbart och gör mig varm i hjärtat, stolt och gråtfärdig samtidigt. Jag har gått vidare och det har skett så naturligt att det knappt märkts. Såklart en sanning med modifikation för fan i helvete vad jag kämpat för att landa här. Men ändå, jag har gått vidare. Tack.
