Jag scrollar bak i bloggens arkiv. Texter från 2011 möter mig. Ord som avslöjar det jag inte förstod men vet nu - att jag mådde piss och famlade. Vacklade och gjorde allt för att slippa förstå att jag inte mådde bra. Läser meningar som jag formulerade för åtta år sedan. Då sjukskriven för utmattningsdepression, något jag var öppen med och skrev om, men när jag läser nu så undrar jag om jag på riktigt hade accepterat det. Var så ung. Så naiv och ville så mycket. Ville absolut inte inse att min verklighet var 24 år och sjukskriven. Minns att jag gjorde allt i början. Levde i förnekelse, men med tillräcklig insikt för att på något sätt ta till mig att det behövdes återhämtning. Levde i något mellanting mellan att vara totalt transparent med hur illa det var, samtidigt som jag såg till att man ändå inte riktigt förstod. Någon form av fasad fanns nog fortfarande, för att överleva krisen. Minns ett specifikt tillfälle då jag och min ex-man fick låna en träningssal på ett gym för att fota bilder till bloggen. Hurtiga träningsbilder skulle det vara. Gärna många övningar eftersom vi skulle passa på nu när vi hade en lokal att fota i. Jag bröt ihop fullständigt. Grät när kroppen inte bar mig i varken plankan eller annat. Hur skulle jag kunna visa övningar när jag hade använt all kraft till att ta mig ur sängen och lämna hemmet. Vi tog några bilder där jag kunde använda pilatesboll som stöd. Tårarna brände i ögonen. Vi hade tänkt träna också, när vi ändå var där. Det var såklart omöjligt, det blev raka vägen hem för att sova. Trots att jag då varit sjukskriven i månader så fattade jag inte allvaret. Trodde nog fortfarande att jag orkade och klarade allt som innan. Att ta in allvaret - att jag som nyss var ung och frisk nu var så sjuk ens ta sig ut ur lägenheten ibland var en omöjlig uppgift - var alldeles för skrämmande. Läs även: "Hej dagboken"