Det är fredagkväll och jag är ensam hemma. Sitter med datorn på magen och scrollat genom internets universum. Försvinner in i det sådär som en kan göra ibland, det är för enkelt. Plötsligt fastnar jag i mitt eget bloggarkiv och läser mina egna ord i kategorin "fia om stressen". Läser om min utmattningsdepression, ångest och ord som beskriver framstegen. Inser, brutalt och lite för snabbt, att det är för lätt att glömma. Hur fan kan det som är ett helvete och tagit år av livsglädje vara så lätt att glömma. Inser att jag gjort en del fel den senaste tiden. Kört på, pressat, gasat, ätit för lite, jobbat trots en långdragen förkylning, missat mellanmål och suttit med datorn i knäet på kvällarna. Fel fia. Så jävla fel. Men det är ju så roligt säger den där lilla rösten. Det är så roligt och jag känner mig bra. Jag mår bra. Ännu. Insikten som slår mig är skoningslös - jag kommer aldrig bli fri. Det här är en del av mig och livet nu. Den här sköra tråden jag balanserar på. Passar jag mig inte jäkligt noga kan jag hamna där igen och den dagen jag på riktigt inte håller min arbetsglädje under uppsikt finns alltid risken att jag bara gasar igen, för att det är så jäkla roligt eller för att gamla vanor sitter i. Skit också, utbrändheten. Detta är min verklighet nu. Behöver fortsätta vara observant. Hela tiden.
