Som jag nämnde i det förra inlägget så går jag igenom en kaosartad tid just nu. Det är stress, kris, tappad identitet, utebliven träning, besvikelse, tårar och frustration. Sommaren har varit en enda lång kamp av att bara överleva sig själv och blä vad äckligt det är. Jag har längtat till min militärträning för att få ett sätt att få utlopp för all den frustration som samlas i kroppen under en sådan här period. Jag tvivlade på mig själv men min längtan tog mig upp halv sex, åt mina smörgåsar, gick iväg och bara njöt av att äntligen äntligen få känna mig stolt över mig själv. Det var alldeles för länge sen. Tack till mig själv för att jag inte ger upp. .
