Tidigare idag så var jag på min storasyster Annas arbetsplats (en skola) och föreläste om min utbrändhet. Letade bilder till min presentation och hittade de här som jag aldrig publicerat tidigare. Bilden ovan är alltså tagen 2013, 28 maj klockan 16.20. Alltså nästan prick ett år efter att jag blev sjukskriven för utmattning. ÄNDÅ ser jag ut såhär, dvs totalt förstörd och slutkörd. Ett helt år efter så är det ändå sådan här nivå på en riktigt dålig dag. Vilket jävla mörker. 2013, 26 september kl. 18.21: Jag har precis lyckats ta mig upp till toppen av Hammarbybacken. Den mesta fysiska utmaningen som jag utsatt min sjuka kropp för sedan den började lägga av där ett och ett halvt år tidigare. Minns det här ögonblicket så väl eftersom jag fulgrät av både sorg och lycka över att ha bestigit "berget" samtidigt som solen gick ner och det var en så stark upplevelse. Det blev också någon slags mental seger av att jag äntligen lyckades åstadkomma något, även om det bara var att kravla sig upp för backen som jag tidigare kutade upp med lätthet. 2013, 14 november kl. 16.14: Ännu en dålig dag i mitt sjuka tillstånd. Hittade blogginlägget som jag skrev dagen innan: Nu sitter jag här, ytterligare ett år har gått och jag är i en ny svacka. Inte så att jag är tillbaka i depression eller är stressad, nej nu är det mer en enrom trötthet och bitterhet som rider mig. Min kropp vill inte utmanas, mitt psyke orkar bara det nödvändigaste. Jag ser framåt och vill, samtidigt som allt gör mig paralyserad av tomhet. Jag känner mig ledsen och är inte riktigt med. Känner ett avstånd till verkligheten och är ofta inte genuint glad. Det är nu ett och ett halvt år sedan jag blev sjuk i utmattningsdepression, en evighet. För två månader sedan var jag starkare än på länge, verkligen på väg uppåt. Nu är jag nedanför och svär. Orkar inte kämpa mig upp igen precis nu, måste vila först.
