"Folk frågar hur det är, hur är det med stressen. Tittar lite undrande som om de undrar om jag ska våga. Våga berätta att jag är svart, svag och jävligt självupptagen just nu. Folk frågar och jag svarar. Jag blottar, berättar, målar och skriver för att ge dem en bild av hur det kan vara. Hur det är. Hur det är men inte ska vara. De kämpar för att hålla fast blicken, stirrar nästan maniskt för att inte vika undan men det behövs inte. Jag ser ändå. Rädslan av att ha fått ärligheten. Mental ohälsa som står öppet på gatan framför dem och målar en bild av svaghet. Fruktansvärt läskigt. . och osvensk. . och skrämmande svårt att förstå . . och vad säger man nu.. ska man fråga, säga, veta, borde vet, hur gör man, vem är du , kan man gå nu, otäckt att få veta, artigheten är överflödig, hejdå. Folk frågar inte mer. Pratar lätt om sig själv nästa gång vi ses, bara för att jag nästa gång svarar på frågan "jo, hur är det själv". .
