Jag föreläste nyligen om min utbrändhet på en skola. Under föreläsningen hörde jag mig själv säga ungefär "vi som är sjuka är inte att lita på. Vi sätter upp den mest falska fasaden och gör allt för att inte få den att rämna". Och det är ju precis så, i vart fall så var det så för mig. I tonåren beskrev folk mig som "sprallig" och glad. Ständigt detta "sprallig". Hatar det ordet idag. Och jag var alltid glad - utåt. Inombords var det ofta mörkt, men utåt gjorde jag allt för att hålla den härliga fasaden uppe. För jag visste ju inget annat. Att visa mitt mörker och det som också var jag var för läskigt och kändes utlämnande. Det var lättare att vara glad. Och under halvåret som allt eskalerade och jag faktiskt gick från att vara ute på hal is till att faktiskt bli sjuk så hade jag noll förmåga att göra annat än att bygga upp den glada fasaden ännu starkare. Och det mesta blev falskt. Någonstans där inne så visste jag att om jag börjar släppa fram ens en bråkdel av det där trasiga som pockade på så kommer allt att rasa, vilket var precis det som hände jag när jag blev sjukskriven för utmattningsdespression. Men fram till dess så växte mina skygglappar, jag såg inget annat än att fortsätta framåt och kunde bara fortsätta pressa mig själv ännu hårdare. Förmågan att vända min väg mot väggen fanns inte längre där. Jag hade kommit till en punkt där det enda som skulle ske var att braka samman fullständigt - och det blev desto viktigare att dölja hur illa det faktiskt var, framförallt för mig själv eftersom jag var livrädd. Livrädd för att möta den skam som mitt tillstånd innebar. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. Kanske påminna den som är nära någon som är på väg in i väggen att när man kommit tillräckligt långt in i sjukdomen så är man inte längre förmögen att agera själv. Och man är inte att lita på. Man kommer med stor sannolikhet att förneka hur illa det faktiskt är och behöver att någon tar en i handen och berättar att nu ska vi gå till läkaren/terapeuten tillsammans du och jag. Eller berätta bara vad du ser. Våga ifrågasätta. Och till dig som läst texten och känner igen dig: Du kommer att klara det här. Och även om det känns helt osannolikt nu så kommer det en dag när du vaknar och känner att livet känns snällt igen, och att du är stark och trygg. Kram!
