Jag har tidigare berättat att mitt minne är det som mest påminner om utbrändheten. Det är nog det enda som fortfarande påverkar i min vardag - och det rejält. Upplever att det går lite i perioder och de senaste månaderna känner jag att det blivit ännu sämre igen. Varför är oklart. Märker det då min projektledare Elin snällt påminner mig dagligen om att "det där har vi pratat om, minns nu det" eller "ja jättebra idé, du berättade om den förra veckan" och liknande. Jag kan alltså komma till henne, superglad för att jag kommit på en ny jädra bra idé! Berättar entusiastiskt och utförligt och ser på henne att det här inte är nytt för henne, men vad märkligt, det är ju helt nytt för mig. Eller? Tills hon säger just det - att jag var lika exalterad över den här idén förra veckan. I mitt minne är det tomt. För mig var det ju första gången den här idén kom till mig ... trodde jag. Märker det även hemma. I det lilla som att jag startar en tvättmaskin och upptäcker blöt tvätt flera timmar senare. Nästan förundrad över att jag ju tydligen tvättat. Det hade jag glömt. Det märks i att jag går in i ett rum för att hämta något, får syn på något annat, börjar plocka med det, går ut utan att ha en aning om att jag gick in i ett annat ärende, kommer tillbaka där jag kom ifrån och då slår det mig igen att juste, jag skulle ju hämta det där. Ibland kan jag gå tre vändor utan att fatta vad det var jag behövde för det försvinner så snabbt. Och det här med att tänka tillbaka till specifika tillfällen. Något som jag har i mig naturligt. Kan citera fina samtal som jag och min ex-man hade och återge specifika händelser med många detaljer. Men nu för tiden är mycket suddigt. Jag har svårt att minnas sådant som hände förra året, sådant som hände för några månader sedan och sådant som hände när jag var yngre. Det är en ansträngning att leta i minnet och det är inte alltid jag hittar eller kopplar utan hjälp från andra som fyller i, bilder eller bloggen. Det här suger helt enkelt. Det tar så mycket energi. Och det drabbar min omgivning - mest Elin som jobbar med mig varje dag. Samtidigt så är jag så otroligt tacksam över att det inte är mer. Att jag ens är såhär fungerande och lever ett så friskt liv som jag gör. Vid midsommar är det åtta år sedan jag blev akut sjukskriven för utmattningsdepression, med förbud att utsätta mig för psykisk eller fysisk ansträngning. Tack för att jag får stå här åtta år senare, med bara ett kraftigt försämrat minne som påverkar min vardag. Läs även: → Tänk vad livet är coolt: Min rädsla för att få barn som ex-utbränd
