En gång utbränd, alltid utbränd! Eller? Jag skrev ett inlägg i somras om hur min utbrändhet inte längre är en del av min identitet. Men, bara för att jag inte längre upplever att jag är i min utmattning på samma sätt som de första 6 åren, så betyder det inte att jag kan sluta vara vaksam. Och det svåraste kommer i och med att jag blir väldigt sliten - som nu. Min kropp skapade feber för att jag skulle vila, vilket är en rimlig reaktion på mycket jobb, småbarnslivet och inga pauser under en längre tid. Så som det är. Då är det svårt att avgöra vad som är "för att jag varit utbränd" och vad som bara är mänskligt. Om jag bortser från min utbrändhet så är det fullkomligt rimligt att vara trött och sliten av den belastning som är just nu. Allt annat vore märkligt, ex-utbränd eller ej. Det är så lätt att jag själv och folk runt om mig direkt tänker "åh nej, har hon (jag) tagit i för mycket, nu går det åt fel håll" osv. med tanke på min historia. Men ibland behöver man bortse från den och se att vem som helst hade varit sliten i den här situationen. Å andra sidan så behöver jag såklart vara mer vaksam än någon som inte varit sjuk. Det är en balansgång. För mig är hela skillnaden att jag trots att jag är sliten är glad, har energi och känner att kroppen svarar på vila. Skulle jag märka att jag blir nedstämd, får ångest, blir tröttare och tröttare och liknande så går det åt fel håll. Riktigt fel håll. Men där är jag inte nu och jag tror att jag har landat i att den tröttheten jag känner nu är rimlig, vilket känns skönt på något märkligt sätt. Då behöver jag inte bli rädd utan kan vila i att det är såhär nu och det är okej och bara fokusera på att skapa pauser och hitta sådant som ger tillbaka energi.
