Det här inlägg publicerades för ett år sedan: "Som utbränd och stress-sjuk är det viktigt att hitta någon form av balans i att hålla igång med vissa arbetsuppgifter för att inte tappa det helt och gräva ner sig och samtidigt lyssna intensivt på kroppen och göra så lite som möjligt för att ha en chans att återhämta sig. En avancerad tango som är betydligt svårare än vad det kanske ser ut. Jag pendlar fram och tillbaka mellan att försöka för mycket och bara vilja lägga ner allt. Ibland är jag snäll med mig själv och smeker förstående min kind, men de allra flesta dagar står jag där och fnyser åt mina taffliga försök. Måndag och tisdag har jag blivit väckt av min kille i vettig morgontid för att komma upp och ta vara på dagen. Det innebär att idag behöver jag sova ut för att samla ny kraft. Resultatet blir då att jag sover som en sparkad sten till lunchtid, för att kroppen så tydligt behöver det. Att det ska vara så sjukt svårt att vara snäll mot sig själv. Vad fan! Jag är ju grym som kämpar och lyssnar på kroppen. Fatta det, fia. Fatta det. Ändå känns det värdelöst när den här sjukdomen nu har tagit ett halvt år av mitt liv." Nu sitter jag här, ytterligare ett år har gått och jag är i en ny svacka. Inte så att jag är tillbaka i depression eller är stressad, nej nu är det mer en enrom trötthet och bitterhet som rider mig. Min kropp vill inte utmanas, mitt psyke orkar bara det nödvändigaste. Jag ser framåt och vill, samtidigt som allt gör mig paralyserad av tomhet. Jag känner mig ledsen och är inte riktigt med. Känner ett avstånd till verkligheten och är ofta inte genuint glad. Det är nu ett och ett halvt år sedan jag blev sjuk i utmattningsdepression, en evighet. För två månader sedan var jag starkare än på länge, verkligen på väg uppåt. Nu är jag nedanför och svär. Orkar inte kämpa mig upp igen precis nu, måste vila först.
