Bläddrade i arkivet för att se vad jag gjorde för tio år sedan vid den här tiden. Såhär såg det ut 14 december 2011: "Uppstigning nollsju.nollnoll, frukost och buss till medborgarplatsen där jag mötte Ida, rask promenad till Veckorevyns redaktion och jobb från nio till tolv. Lunchmöte med Nike och VR-medlemmar inför Nike Blast, promenad tillbaka till redaktionen, ytterligare en timmes jobb och promenad till gymmet. Tränade fyra PT-kunder, fick en sjukanmälan, åt middag och dagens andra mellanmål. Tunnelbana och promenerade hem från gullmarsplan i spöregn. Kvällsmat och fix inför morgondagen, godnatt!" Minns fortfarande hur overkligt det var att vara en del av VeckoRevyn och sitta hos redaktionen en gång i veckan. För mig som nyss bott i Hedemora och bara kunnat drömma om något sådant så var det lika pirrigt och stort varenda gång jag gick dit och förstod att jag var en av dem. Träningsprofil med egen sida i varje nummer var det största som hänt mig då. Hade någon sagt till mig vad som väntade de kommande tio åren hade jag garanterat trott att någon skämtade och överdrev, både i allt jag fått uppleva karriärsmässigt och allt jag gått igenom i privatlivet. Prick nu, de här dagarna för tio år sedan var startskottet på det sista halvåret som gjorde att jag tillslut gick in i väggen på riktigt och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Visste inte då, även om jag kämpade med både förnekelse inför hur jag innerst inne mådde och redan hade många symtom. Livet. Oavsett vad som händer och pågår, fasen vad man växer med det. Läs även: Bikten om ångest
