Jag har tidigare nämnt min intensiva relation med tv-serien Vänner. Nu vill jag berätta för er hur det verkligen ligger till. Sedan jag upptäckte den i högstadiet har jag älskat den. Den har liksom alltid funnits där sedan dess. Som ett tidsfördriv efter skolan, som tröst när en vart ledsen i tonåren eller som världens bästa seriemarathon en regnig dag. Jag har alltid kommit tillbaka till Vänner, mina vänner .. eh. Det här gjorde att när jag för två år sedan blev sjuk i utmattningsdepression så blev det naturligt att den här serien tog steget från tidsfödriv och underhållning till snuttefilt. På riktigt. Tack vare den här serien tog jag mig igenom mina mest ångestfyllda dagar. Den höll mig sällskap under sjukskrivningen, tröstade och fanns med mig. Jag bar runt på datorn i hemmet med Vänner ständigt på i bakgrunden. Jag lyssnade inte på musik, inte på radio och aldrig någonsin fick det vara tyst. För att förhindra att tankar eller ångest sipprade fram oanmält levde jag med Vänner som en skyddsmur kring mig. Ständigt denna serie påslagen i min närhet, för att distrahera, trösta och förhindra panik. En typ av livvakt kanske en skulle kunna säga. Tysnaden var min största fiende i sjukdomen och tack vare det ständiga sorlet från serien behövde jag sällan möta den, tystnaden. Det gick så långt att jag aldrig tog en dusch ensam, jag var inte trygg i mitt eget sällskap ens för några minuter. Så fort min sambo klev ut genom dörren och så fort jag kom hem så distraherade serien min ångest och sjukdom. Trots den här långa utläggningen och försöket att förklara så kanske det ändå är svårt att förstå hur enormt livsförändrande det blev när jag nu i maj månad stängde av för gott. Jag pausade mitt i en rolig utläggning och kastade skiten i datorns papperskorg. Jag välkomnade tystnaden och kände mig levande. Normal. Jag är idag fri från min snuttefilt. Trygg. Jag trivs i min ensamhet och är inte längre rädd för att möta varken tystnad eller ångest. De kan inte skrämma mig längre. För mig är det ett stort friskhetstecken, hur banalt det än kan låta.
