"Hej! Jag har börjat inse att jag är utbränd. Jag har vetat det hela tiden att min näsa snuddat vid väggen ett flertal gånger och att jag i våras träffade den. Jag vilar ett par daga igen och så är jag åter igång. Efter en riktig krash i maj har jag vilat juni till juli. Flera dagar har jag legat orörlig i sängen, andra dagar tvinga mig ut utanför sovrumsdörren. Nu har jag sommarjobbat 7 dagar och jag orkar inte. Är som en robot som tar mig igenom dagarna på energi jag inte har. Jag har beslutsångest för allt. Ska jag äta gröt eller fil. Surfa på datorn eller med mobilen. Ska jag orka vara med vänner eller skita i det. Min vän vill vandra, jag vill, men orkar inte. Ska jag, eller inte. Min mage är uppblåst. Jag är olidligt trött. Irriterad för allt. Gråten ligger ständigt som en klump i bröstet. Det är ett tryck över bröstet och emellanåt känns det som att jag inte kan andas. Jag kan ju det, men hjärnan intalar mig att jag inte kan. Får ångest och panik ofta. Är rädd och vill gråta inför alla studier som börjar igen. Jag kommer inte klara av att göra mina skoluppgifter, kommer inte orka upp på morgnarna. Livet känns meningslöst. Jag försöker kämpa på, planera in ännu mer saker i kalendern för att bevisa att jag intr alls är svag, jag är STARK, jag ska orka!! Jag är så rädd för allt. Trycket i kroppen, att jag är irriterad på de jag älskar, vill gråta för att jag inte orkar. En del av mig säger att jag borde söka hjälp. Att jag är utbränd. Andra halvan intalar mig att jag bara hittar på, att jag bara är trött, inte utbränd. Den halvan hånskrattar åt mig och skammen tar över. Hur kan jag hitta på att jag är utbränd? Och jag tror henne. Jag är inte utbränd och jag kämpar på. Lite till. Trasar mig ytterligare för att få tro att jag är stark, inte utbränd. Snälla fia, ge mig något klokt råd. Säg att jag inte är utbränd och låt mig tro det, något att hålla fast vid för att orka kämpa på. Eller förklara att jag är utbränd. Att jag måste skaffa hjälp. Men vad för hjälp kan man få? Och hur gör man? Vad säger jag i telefonen till läkaren/psykologen jag ringer? Snälla ge mig ett råd i min inre kamp… Kramar, Jennifer 17 år." FIA SÄGER: Till dig, Jennifer och alla ni som känner igen er i hennes beskrivning: Gå till läkaren och sök hjälp nu direkt. Skjut inte upp det, vänta inte. Bara gå. När det gått så långt som för Jennifer finns det bara en lösning och det är att bli sjukskriven. Sova ut, få terapi, berätta för sin familj hur en mår och få deras stöd. Vila, sova. Ta bort alla måsten. Lägga om sina rutiner, lära sig att säga nej. Lära känna sig själv och respektera sig själv. Vara ärlig. Känna vad du mår bra av. Återhämta dig. Lyssna på dig. Få stöd, prata, få närhet. Det Jennifer beskriver är något som gått för långt men som inte behöver gå längre. Du har fortfarande chansen att bromsa upp dig innan du verkligen rasar. Berätta för de du litar på hur du mår och be dem hjälpa dig att komma till en läkare. Gör det inte själv, håll det inte inom dig. Släpp ut allt och berätta. Sträck ut din hand och visa insidan. Det är modigt att våga be om hjälp och din svaghet är din styrka samma stund som du berättar om den. Det är fruktansvärt skrämmande men jag lovar att det är värt det. Du är värd det.
