Som jag skrev tidigare så har det vart ett oerhört högt tempo hos mig de senaste månaderna. Arbetsbelastningen har ökat, det händer grejer, en del dagar springer jag runt på flera oika platser, har ett nytt kontor med mycket liv och rörelse och många olika arbetsuppgifter. Som "ex-utbränd" eller vad jag ska kalla mig själv så behöver jag hela tidern påminna mig om att jag är mer känslig för intryck och hög belastning än andra. Att jobba i en stressad miljö med många människor tar mer på mina krafter än en frisk persons, att springa runt på olika möten en arbetsdag gör mig tröttare än en annan och att leverera på topp fler arbetsdagar kräver mig på en längre återhämtningsperiod. Det är helt enkelt så jag lever nu, med "uträndheten i bakfickan". Ständigt närvarande men inte alltid skrämmande. Under min vila i påskas insåg jag hur högt tempot faktiskt varit de senaste månaderna och hur mycket det tagit på mina krafter. Jag sov till halv tolv och utan att bli utvilad, hjärnan gick vissa stunder på högvarv och vissa morgnar fick jag tillbaka den där känslan av "utbrändhetströtthet". Alltså talade kroppen tydligt om för mig att "okej, tempot har vart högt och det har fungerat men nu är det du som bromsar rejält", och eftersom jag lyssnade på kroppen, planerade in en längre återhämtning och satte ett stopp för den här intensiva perioden så fungerar det. Jag känner mig redan betydligt mer balanserad än för ett par veckor sedan. Det är ju det som är det svåra att lära sig. Att förstå att även en ex-utbränd kan arbeta intensivt en period utan att falla dit igen - det krävs bara välplanerad tid för återhämtning efter, och kanske det viktigaste av allt: att det finns ett start och ett stopp för den intensiva perioden och att det är under en begränsad tid. Då fungerar det. Så fort vi glömmer återhämtningen, prioriterar bort sömnen, vilan och bara kör på, länge - det är då det kan gå åt skogen, oavsett hur hälsosamma vi har varit innan. Vila är det hårda arbetets tvilling. De hör ihop och behöver balanseras för att vi ska må bra och orka. ,. en bild som jag tog på Erik i somras när vi fotade boken.
