"Men, det är ju ... här", tänkte jag för mig själv när jag gick runt hörnet och mötte kvarteret som en gång var livsviktigt för mig. Gatorna där mottagningen för min första terapi låg. För elva år sedan var det mitt andningshål. En plats av trygghet och förståelse. En mjuk men ändå ganska obekväm fåtölj att försöka öppna upp sitt innersta mörka i. Plötsligt är jag här igen, på samma plats och samtidigt en helt annan. Livet har sprungit många kapitel sedan jag satte min fot i det här kvarteret sist. Jag är samma och annorlunda. Tryggheten finns nu. En del frågetecken har fått svar. Det friska livet är min vardag sedan många år tillbaka. Jag kliver in på caféet som jag gick till efter extra tuffa terapitimmar. Känslan av något välbekant slår mot mig och jag behöver en sekund för att förstå vad som är nutid och dåtid. Jag blickar ut genom fönstret och minns tillbaka. Den där terapin räddade mig då. Den var stödet jag behövde för att förstå att jag var på väg in i en utmattning och fick söka hjälp hos vården. Den var stödet jag behövde för att leva med en sjukskrivning. Två år i de här kvarteren. Nio utanför dem. De finns kvar, jag har gått vidare men glömmer aldrig. Läs även: Mer om utmattningen
