I sommar är det tre år sedan jag diagnosticerades med utmattningsdepression. Det betyder att det nu är tre år sedan det började eskalera. Tre år.. det är svårt att relatera till. På många sätt känns det som att ett helt liv har gått och i vissa stunder glömmer jag vad som är nu och då. Det är oerhört trögt att skriva den här texten, det finns så mycket jag skulle vilja säga men som inte får plats i ett blogginlägg. Det finns så många känslor att försöka beskriva, så många dörrar att öpnna och så mycket att prata om. Det viktigaste jag vill säga är till dig som är där nu. Det finns något starkt inom dig även när du tror att all livslust har slocknat. Även när du känner att du aldrig mer kommer resa dig ur den förbannade sängen så finns det fortfarande en glöd som en dag kommer ta dig upp. Det kommer att vända för att du innerst inne vill, och när du vill, då kan du. Jag upplevde stunder i min depression och utmattning då jag tänkte att nu har meningslösheten ätit upp mig. Likgiltigheten förgör mig. Det fanns stunder då jag ensam, i panik, skrek sönder halva halsen i någon handduk och det fanns dagar då jag inte orkade göra mer än att vända mig om i sängen. Dessa var förödande och tärande. Men det som fick mig att kämpa vidare var glimtarna av hopp. De små glimtarna av "fia". Min riktiga person som är frisk. Det räckte att få känna en känsla, tänka en klar tanke eller bara skymta något levande i mina ögon en sekund i spegeln så visste jag att det fortfarande fanns något att kämpa för. När du vill, då kan du. ,. här kanske det passar att tipsa om klippet från när jag var med i Malou efter tio och berättade om min utbrändhet. Klicka HÄR om ni vill titta.
