Jag har länge tänkt skriva det här inlägget men inte riktigt vågat. Inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag blev diagnosticerad med utmattningsdepression sommaren 2012. Första året handlade mest om att ta sig igenom dagarna, mer överleva än faktiskt leva. Träningen gav ångest, såklart eftersom träningen är en stor del av mitt jobb. Jag ville bara försvinna från allt som hade med träning att göra. En del dagar lyckades jag ta mig ut på någon promenad och det var liksom det som blev. Hösten 2013 tog jag hjälp för att komma igång med träningen igen. Det gick så fantastiskt bra! Kände att jag blev starkare och började så smått hitta tillbaka. I maj 2014 gick jag till ett träningspass som sedan visade sig vara helt fel. Fel för min kropp och fel för någon med utbrändhet i bakfickan. Det är detta jag vill prata om. Det här passet var inspirerat av crossfit och det var helt enkelt för mycket för min utbrända kropp. Mina armbågar skadades så svårt att jag snart firar 1 år av rehab. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva men väljer att inte göra då det det inte hör hemma här. Det jag vill prata om är det här med att komma tillbaka. Jag vill påminna om att starka trender som crossfit och liknande är bra för många men inte för oss med kroppar som nyligen gått igenom stora svårigheter eller påfrestningar som t.ex. utmattning, depression och kanske även en förlossning eller skador. Hade det här passet getts till någon med en frisk kropp hade det säkert gått hur bra som helst, men min kropp hade inte förutsättningarna. Musklerna kring armbågarna gick nästan av. Jag vet att ni är många som läser den här bloggen som går igenom samma eller liknande sjukdom som jag så jag känner ett ansvar att berätta och igen påminna om hur viktigt det är att skynda långsamt. Det är så lätt att dras med och känna att man vill mer än vad kroppen faktiskt klarar av. Jag gjorde det och straffet blev ett år av dyra rehabkostnader, frustration, besvikelser, en ännu högre tröskel för träningen, påverkan på jobb, nedsatt förmåga och tillfälliga funktionshinder i det att jag vissa månader inte fått bära ens en karaff. Första två veckorna efter passet gick armarna inte ens att räta ut från 90 grader, min sambo fick hjälpa mig att borsta håret, klä av och på och bära allt. Jag har stundtals nästan vart bitter .. först utbrändhet och depression sen skadade armbågar. Känslan av "hur länge ska jag kämpa" har stundtals vart dränerande. Detta har såklart inte bidragit till särskilt mycket inspiration till min egen träning men jag har återigen fått lära mig hur viktigt det är att lyssna på kroppens signaler, att lyssna på sin egen intuition och att skynda långsamt. Även om vi börjar må bättre mentalt så tar det ofta tid för kroppen att tillfriskna och hänga med. Nu börjar jag äntligen se ett ljus i den här förbannade tunneln. Det går åt rätt håll och jag hoppas kunna lägga det här bakom mig snart. För att summera det hela: - Låt det ta tid. Lyssna på din kropp och skynda långsamt - Att tänka att man ska komma i sin livs form eller börja med hårda träningsformer direkt efter en utmattning, depression, förlossning osv är nog inte en bra idé. Var rädd om er!
