När jag var som sjukast i utmattningsdepressionen var jag fast övertygad om att jag var rökt på arbetsmarknaden. Jag var ju "dum" nog att blogga öppet om min sjukdom. Jag berättade i media att jag var sjuk och bjöd på mina svagaste sidor offentligt. Jag var helt övertygad om att detta skulle straffa sig. Att ingen skulle vilja jobba tillsammans med mig igen, att inget företag skulle vilja förknippas med mig och att ingen skulle vilja ha mina tjänster. Jag jobbar ändå med hälsa och gick själv igenom psykisk ohälsa. Igår kväll satt jag i soffan och grät en stund. Det var stora varma tårar av stolthet som rann längs mina kinder. Under året har jag jobbat som vanliga, friska människor gör. Jag har jobbat 100%, ibland mer, och klarat av det. Jag har till och med mått bra under tiden. Och när jag blivit för trött och tummat på mina egna gränser så har jag hanterat det på ett snällt sätt och tagit hand om mig själv. Jag har fått mängder med roliga och ibland till och med overkliga förfrågningar, fått lära mig nya saker, fått fler samarbetspartners, nya förtroenden och många chanser till ännu mer utveckling. Året har till och med bjudit på pris och utmärkelser. Jag försörjer mig själv och årets resultat är till och med ännu bättre än året före. Jag är så stolt över mig själv och min egen utveckling. Det är jag som tagt mig hit. Som vänt min situation till något jag knappt vågade drömma om. För bara några år sedan var jag i en verklighet som innebar att jag knappt klarade av att kravla ur sängen och inte duschade på flera dagar eftersom bara tanken på det förvärrade stresspåslaget. Jag var i en verklighet där jag dagligen skrek ur min ångest i handdukar och bokade av möten tio minuter innan för att jag inte lyckades ta mig till hissen och komma ut på gatan. Jag var i en verklighet där ett möte eller en tillställning krävde sängliggande i fyra dagar. Jag behöver förstå att jag har kommit långt från den verkligheten och att jag ska vara oerhört stolt över mig själv.
