Det här med att våga visa sig svag kan vara något av det svåraste som finns. Den senaste tiden har jag vart osams med mig själv av den enkla anlendingen att jag känt ett behov av att få gråta ut och bara få ligga som en liten söt pöl och bli klappad på kiden en stund, men jag har inte velat. Vågat. Det har känts lite för jobbigt att släppa efter. Jag har istället bitit ihop och tänkt att jag kan gråta om ett tag. Det behövs inte nu. Jag mår inte dåligt men det finns en del insikter och mängder med inträngd frustration som behöver komma ut och hanteras. Ibland är en rejäl gråtfest den bästa utvägen. Igår kom det äntligen. Den utlösande faktorn var att mina armbågar svällde upp igen, för sjuttioelfte gången, trots att jag rehabar, följer alla instruktioner och gör det jag kan för att lyssna på kroppen. De skadades i maj och är fortfarande skadade och på rehabnivå. Så jag gav efter, grinade, snorade och blev kramad. Grät ännu mer, blev förbannad. All logik försvann och jag fick tycka synd om mig själv för en stund. Nu finns det minst tre andra orsaker till att jag behövde gråta men armbågarna var det som äntligen fick mig att släppa efter. Idag känns det bättre även om jag gärna fortsätter ikväll. Det finns allt några rester kvar i systemet.
