Hittade en gammal text från när jag var sjukskriven för utmattning. Skrev den någongång 2012 vilket nu blir 12 år sedan. Ofattbart att det redan gått så lång tid. Ett helt liv har passerat sedan dess. Om någon hade berättat för mig hur livet skulle vara nu hade jag blivit arg och sagt att den jävlades med mig. Utmattningen var så överväldigande mörk, som ett slukhål där ingen framtid fanns. Där ingenting som liknade frisk gick att föreställa sig. Såhär skrev jag då, ocensurerat och bara rakt ut:"Känslan av att vara ensam i sin egen kropp är tärande. Jag är mitt mellan den jag var och den jag är på väg att bli. Fångad med ingen förutom mig själv att få hjälp av och som det är nu, finns inte mycket hjälp att hämta. Känslan av att vara ensam i sin egen kropp är otäck. Det är som att stå i ett tomt rum och jag vet att alla hör mig men ingen förstår. Känslan av att vara i sådan total konflikt med sin egen kropp är sjuk på alla sätt. Lika sjuk som sjukdomen och lika tom som tomheten.Känslan av att vilja springa utan att kunna gå. Känslan av att vilja skratta utan röst. Känslan att vilja älska utan lust. Känslan av att vilja skrika tills benen spängs i kroppen utan att någon hör. Känslan att vilja kasta sig ut och fångas upp av den man var - den man trodde att man var. Känslan av att vilja flytta på kroppen utan att orka göra det. Om jag ska översätta lite odramatiskt: den här dagen är jag väldigt osams med mig själv".Läs även: Symtom på utmattningsdepression (listar mina)
