"Jag ser på mig själv som från en tredje perspektiv. Med distans ser jag ner i den kalender som förr var min. Som på avstånd bläddrar jag genom sidorna av de dagar som på många sätt förstörde mitt liv. Med distans läser jag de kladdiga noteringarna och undrar. Undrar vem som skrev detta, vem lever såhär? Vem är du som var jag? Jag sitter hos min terapeut i en bekväm stol, något tillbakalutad med knäna i kors. En kudde ligger slängd i mitt knä, som en medveten sköld från allt som sägs. Vill ändå inte blotta mig helt, eller vill blotta mig men behöver avståndet när jag gör det. Känner att idag är det svårt att andas, vill så gärna gråta men känner den där spärren som tar över ibland. Känner hur hjärtat tickar iväg innanför bröstkorgen och jag fingrar frenetiskt på mina naglar. Fram och tillbaka glider den ena nageln över den andra och tillbaka. Som att rörelsen får mig att hämta andan och behålla lugnet. Inom mig vill jag skrika. Lägga mig i fosterställning och rapa ur mig alla demoner, alla ångest och all sorg som idag förpestar min kropp. Känner hur den inre stressen pulserar i blodet och hetsar upp mig på fel sätt. Ligger redan steget före i timmarna och har andan i halsen. Vi bläddrar i den kalender som dokumenterat mitt liv, min väg mot sjukdomen. Som en motorväg som blev byggd in i väggen. Bokstavligt talat. Jag bläddrar och fascineras. Börjar kommentera några noteringar, drar fingret längs raden av arbetstimmar, pratar om hur jag tänkte då. Hur jag tänker nu. Stänger hastigt igen boken som visar min dumhet. Packar omsorgsfullt ned den och byter ämne. Pratar om alla de symptom som fortfarande följer mig. Tittar en stund i väggen och känner att jag har långt kvar. Långt kvar på en väg som känns allt längre och längre." ,. skrivet 12 februari 2013.
